Wall-E är en animerad Disney-Pixar film från 2008 som ju är rejält välkänd och förhållandevis ny så dom allra flesta har nog sett den så jag tänker inte göra några megautläggningar men jag tänkte att den kunde vara rolig att ta med ändå.

Filmen utspelar sig runt 800 år in i framtiden och jorden är obeboelig på grund av enorma mängder skräp som konsumtionssamhället medfört. Detta problem löste världens ledare elegant genom att skicka den mänskliga befolkningen ut på en femårig intergalaktisk lyxkryssare. Miljöproblemen på jorden visar sig vara svårlösta och lyxkryssaren glider  runt i rymden istället för att återkomma till den skräpiga och sopfyllda jorden.

Huvudkaraktären är Wall-E som verkar vara en av dom få små söta städrobotarna som fortfarande fungerar och fortsätter att genomföra sitt uppdrag. En dag påträffar han EVE som är en är en robot-sond som är utsänd från lyxrymdkryssaren med syfte att leta växter som kan tyda på att jorden åter blivit beboelig. Det hela utvecklas till en robotisk kärlekssaga som tar Wall-E ut i rymden och ger honom en vital roll i mänsklighets fortsatta överlevande och eventuella framtida återkomst till jorden.

Trots att Wall-E primärt riktar sig till barn tycker jag det går ypperligt att se och uppskatta denna film även i vuxen ålder, jag tycker helt enkelt att det är en ganska fin film.

Om man nu vill analysera, tolka och gå ”djupare” så finns det också en del att ta utav. Framförallt kan filmen tolkas som en enda stor kritik gentemot vår allmänna livsstil här i västvärlden med snabbmat, statskapitalism, lättja och slit-och-släng konsumtion och läget i filmen kan väl sägas representera vad som skulle hända om denna livsstil drogs till sin absoluta spets under en lång tid, dvs att jorden kommer fyllas med skräp och att vi i princip kommer evolvera bort våra ben. Meddelandet är väl att denna livsstil helt enkelt inte är hållbar i sin extrema form. Fast jag tycker det känns onödigt att analysera sönder eller alls för den delen, för det är egentligen bara en kärleksfilm.

Filmen innehåller dessutom en ganska humoristisk Applereklam

Jag kunde inte hålla mig efter att ha skrivit om The Day After Tomorrow. Men med tanke på vilket år det faktiskt är nu kanske det är relevant.

År 2009 kom filmen 2012 ut och Roland Emmerich tog tillfället i akt försöka skrämma upp oss hederliga vanliga jordbor ytterligare fram emot domedagen som tydligen ska ske senare i år. Jag vill minnas att den hajpades riktigt rejält men att många blev besvikna. För mig tog det ett tag innan jag såg den, ångrar i efterhand min snålhet att jag inte gick och såg den på bio då det var aktuellt. Men eftersom jag väntade ett bra tag med att se 2012 så var mina förväntningar verkligen botten,blev jag såklart positivt överraskad jämfört med mina låga förväntningar.

Även om man kanske kan få leva i en mysig ignorans gällande filmers verklighetskoppling så kan googlingen ”2012 movie + science” vara underhållande. Enligt svenska wikipedia: ”NASA har utsett 2012 till världens mest orimliga film genom tiderna. På grund av den stora mängden frågor NASA fick efter filmens premiär, var de tvungna att skapa en speciell webbsida för att motarbeta myterna om jordens undergång.”

Handlingen kan i kort beskrivas som följande:

Dr Adrian Helmsley avär en vital individ i ett världsomspännande nätverk av geofysiker och geologer som undersöker effekten av solstormars radioaktivitet på jordskorpan och upptäcker till allas fasa att jordens inre kärna inom kort kommer hettas upp! Han försöker varna USA: s president Thomas Wilson att jordskorpan kommer att bli oroväckande instabil och att han omgående måste förbereda en plan för homo sapiens fortsatta överlevnad. Samtidigt snubblar författare Jackson Curtis över samma information och en konspiratorisk radiopratare skriker ut farhågor om maya-kalenderns uppfyllande profetior.

Medan världens ledare  i all hemlighet bygger en ”Ark” för komma undan och överleva den annalkande katastrofen kämpar Curtis för att finna ett sätt att rädda sin familj. Under tiden början världen braka åt helvete på alla sätt möjliga.

Som ni märker är det i princip The Day after Tomorrow fast allt är 100x brutalare och mer omfattande.  Just nu har den 5.8 på imdb och jag kan tycka att det är lite väl generöst. Men jag ska väl inte heller sticka under stol med att den har ett ganska högt underhållningsvärde

Trots den fullständiga apokalypsen, det är inte några tarvliga fjuttiga kärnvapen som faller här utan världen går verkligen sönder bokstavligen så fixar amerikanarna biffen så att säga och vår fortsatta överlevnad är tydligen ett faktum.

Den egentligen enda anledningen att se denna film är att alla scener när världen faller samman är sjukt snygga och att den galna konspirationsradioprataren är lite småkul men annars vettefan. Misstänker dock att det kommer bli en kultfilm om typ 30 år. För er som inte har sett den vill jag dock poängtera att det egentligen inte alls är en post-apokalyptisk film i den meningen i att väldigt lite av filmen faktiskt utspelar sig efter att världen har gått under utan 2012 placeras i facket gammal hederlig katastroffilm.

Obs, se ej utan öl.

Destructomundo Podcast (Tack Halken) och den mer välkända Through The Aftermath.

Jag har själv bara lyssnat enstaka avsnitt men tycker dom båda är riktigt bra. Om man letar runt kan man säkert hitta fler, speciellt på zombie- eller survivalism-tema. Har du tips så kommentera gärna.

Alas, Babylon är en riktig klassiker i genren vad-skulle-ha-hänt-om-kalla-kriget-bröt-ut-i-fullt-krig-och-ryssarna-bombade-skiten-ur-jänkarna och är till och med en ganska tidig sådan som antagligen direkt eller indirekt har inspirerat varenda post-apokalyptisk bok som någonsin skrivits.

Alas, Babylon kom redan 1959 och skrevs av amerikanen Pat Frank som egentligen hette Harry Hart Frank. Boken handlar om en herre vid namn Randy Bragg som bor i en liten sömnig stad vid namn Fort Repose i centrala Florida. Han har lever ändå ett ganska spännande liv och har ett förflutet som yrkesmilitär och har även försökt sig på en politisk karriär som dock fallerade på grund av att han vid ett tillfälle förespråkade rasblandning som ej visade sig vara populärt. Han har byggt om sitt hus exakt efter sina önskemål, har kvinnor att vraka och välja mellan och en utmärkt hushållerska som kommer några gånger i veckan och hjälper honom. Trots att han kanske dricker lite mycket så lever han ändå ett ganska gott liv. Randys liv driver något planlöst vidare tills en dag då han får ett brådskande telegram från sin äldre  bror, överste Mark Bragg, en i flygvapnet underrättelseofficer som för närvarande tjänstgör med Strategic Air Command vid huvudkontoret på Ofutt Air Force Base utanför Omaha, Nebraska. I telegrammet informerar Mark om  att han ämnar skicka sin fru och sina två barn att stanna i Fort vila med Randy, och att han vill träffa Randy omgående. Telegrammet avslutas med det olycksbådande ”Alas, Babylon”, en biblisk referens som bröderna hela sina liv använt som en eufemism för katastrof.

Mark Bragg visar sig vara ett militär taktiskt och strategiskt geni och råkar dessutom sitta på värdefull och känslig insider-information. När Randy anländer till militärbasen går Mark igenom hela det militära läget med Ryssland och kontentan av det hela är att han förväntar sig att ryssarna kommer attackera USA inom en snar framtid.  Om det kommer att ske morgonen därpå, om två dagar, en vecka eller nästa månad vet han ej men han är fullständigt säker på att det kommer hända. Randy uppmanas därmed att ta hand om Marks fru och två barn då han tror Fort Vila är säkrare för dom. Randy får dessutom ett stort försprång på att göra nödvändiga inköp, något han sätter igång med så snart han kommer hem men eftersom han inte är helt förberedd på att något sådant här skulle kunna hända vet han ej heller riktigt vad han ska införskaffa och gör en hel del fel, t.ex inhandlar en stor mängd kött som han stoppar i frysen.

Marks fru och barn anländer och inte kort därefter smäller bomberna och tillvaron för alla förändras radikalt. Vi får följa den lilla stadens kamp för överlevnad i post-apokalypsen i 50-tals style. Vad jag speciellt gillar är att det är en riktigt lång och härligt seg uppbyggnad för att effekten av att allt brakar samman fullständigt ska maximeras. Allt går både sakta och snabbt i apokalypsen, snabbt förlorar dollarn sitt värde och butikerna blir utsålda/rånade och butiksinnehavarna kommer på sig själva med att till slut endast äga enorma summor pengar och inget annat.

I Randys närområde hjälps alla åt så bra dom kan och verkar ändå klara sig ganska bra på grund av tur och stora mängder hårt arbete. Problem såsom radioaktivitet, laglöshet och sjukvård måste lösas och många sidor i boken handlar om hur detta ordnas. Även jakten på information, vart bomberna slagit ned, finns den amerikanska regeringen kvar, finns landet USA kvar, är kriget slut och vem vann i så fall är frågor folk måste ställa sig och med batterier och bensin som snabbt börjar sina blir information allt mer värdefull och svåråtkomlig.

Trots att boken är dramatisk, ibland tragisk och hemsk så lyckas ändå stämningen i boken hållas gemytlig och nästan mysig. Lite som ett väldigt långt men mysigt strömavbrott. Utan att spoila för mycket så tror jag detta funkar endast på grund av att området där handlingen utspelar sig klarar sig undan den allra värsta misären. Därav inte sagt att Alas, Babylon inte innehåller den obligatoriska post-apokalypsångesten men jag kan inte släppa känslan av att dom ändå verkar ha det helt ok trots sinande matföråd och andra bekymmer.

Men att skriva en ”hoppfull” post-apokalyptisk bok har ju sina poänger i och för sig och har boken något slags meddelande så är nog detta att små samhällen kan klara sig genom kriser bara man hjälps åt så gott man kan och upprätthåller ordning trots bristen på statsmakter. Sen uppmärksammar ju även boken naturligtvis hur kärnvapenkriget skiljer sig från tidigare världskrig då ingen ens någon får chansen att se fienden i vitögat eller ens har någon aning om vem som vann kriget om ens någon vann. Men känslan är ändå att ”allt kommer ordna sig” trots att det kommer ta ofantliga mängder tid och energi att återupprätta den moderna civilisationen.

Jag gillade Alas, Babylon väldigt mycket och tycker den var välskriven, medryckande och spännande och i och med den stora uppsjö av litteratur inom denna genre tycker jag denna bok står ut på ett positivt sätt och inte minst att den håller väldigt väl även idag 2012. Som i all bra post-apokalyps önskar man att det fanns minst tio uppföljare men tyvärr.

Dock en liten parentes:

Pat Frank har även skrivit en liten bok med den förträffliga titeln How to survive the H-bomb, and why som i princip verkar vara en manual på hur man på bästa sätt överlever ett kärnvapenkrig. Moderna survivalist-nördar verkar dock ha riktat en en viss kritik gentemot metoderna och knepen i boken. Själv har jag inte läst den men kan tänka mig att den är rolig.

Jag är till att börja med otroligt skeptisk till att ta med The Day After Tomorrow (2004) överhuvudtaget men jag har tråkigt och har faktiskt skrivit om ännu sämre filmer så det får gå.

I skrivande stund har denna film 6.3 i betyg på imdb vilket övergår mitt förstånd, måste vara förvirrade nittiotalister eller något. I vilket fall är inte denna film egentligen rent post-apokalyptisk utan snarare av slaget gammal hederlig katastroffilm men apokalypsen undgås ej och världen eller i alla fall USA går under.

Filmen kom 2004och regiserades av Roland Emmerich och handlar om en genialisk men kontroversiell ”climatologist” vid namn Jack Hall, spelad av Dennis Quaid som förgäves försöker varna världens ledare om en stundande global uppvärmning som hans delikata forskning pekar på. Ledarna lyssnar såklart inte och inga preventiva åtgärder genomförs trots dom katastrofala effekterna denna väder klimatomställning skulle föra med sig . Vad Jack Hall dock underskattar är när denna uppvärmning ska ske och hur snabbt den kommer utvecklas.

Det visar sig så efter en tid att han hade rätt (surprise!) och jorden får uppleva ett riktigt jävla katastrofalt globalt oväder. Det hela utvecklar sig till ett familjedrama då Jacks son råkar befinna sig i en annan stad. Jack beger sig ut på jakt efter honom.

Filmen är i mitt tycke bara rent av dålig, iget jag skulle rekommendera om man inte råkar ha en bisarr fascination för denna typ av familjedrama-katastroffilmer (finns en hel hög för den som är sugen på att nörda in sig). Dock har filmen ett visst underhållningsvärde där karaktärer springer ifrån kyla, jagas av förrymda vargar och riktigt snygga flyg- och stadsscener i ett krossat och fruset New York. Dessutom förekommer bokbränning. Men ptja själva handlingen känns tillrättalagt övermustig och förutsägbar och ge mig fan på att dom också lyckas pressa in ett ”lyckligt slut” trots att att nästan alla människor dör och alla städer förstörs. Jag tror helt klart filmen hade fått ett uppsving av ett olyckligt eller tragiskt slut, eller för den delen bara någon slags intressant tvist men The Day After Tomorrow är så linjär en film kan vara.

I någon mening tycker jag att det måste finnas ett element av hopplöshet i post-apokalyps, utan detta så blir det bara platt och tråkigt om man inte löser det på något annat smart sätt med humor eller liknande förstås. Men i The Day After Tomorrow tror man inte för en sekund att det kommer sluta illa eller att familjen kommer för evigt splittras eller dö. Allt är självklart från början till slut. Detta gör väl sig säkert bra i staterna då man enligt mina fördomar verkar ha en större besatthet utav den odelbara kärnfamiljen. Men budskapet om att familjebanden håller trots allt världen faller samman är ju iofs mycket tilltalande men gör sig inte så bra i denna genre enligt mig.

Men visst måste det finnas plats för mirakel men man får i mitt tycke göra det med lite finess.

Anledningen att jag rage:ar lite extra är för att detta ändå är en storproduktion med en massiv budget, man får klaga lite extra då.

Min slutsats blir väl att den bitvis är lite kul och snygg men den blir aldrig särskilt bra. Kanske vore bättre om man vore bakfull och skör eller några år yngre. På plussidan så är det roligt att den utspelar sig i extrem kyla och snö (något som inte är helt vanligt i post-apokalyptisk film) och jag faktiskt får erkänna att den är miljömässigt rätt snygg.

Kanske ska skriva om 2012 och Independence Day medans jag ändå är igång?

Nu har jag även läst The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood som är uppföljaren till hennes eminenta Oryx and Crake som jag skrev om för ett par dagar sedan. Jag gillade verkligen Oryx and Crake på alla plan så mina förväntingar var på topp när jag började på The Year of the Flood. Direkt efter att jag läst ut den kände jag mest en genomgående besvikelse för att jag jämförde den så mycket med dess föregångare, jag väntade några dagar och lät boken sjukna in en smula och har nu en något mer nyanserad åsikt eller vad man nu ska kalla det.

Boken är ganska fristående, tror helt klart man skulle kunna läsa den utan att ha läst den första men jag ser lite mening till detta. Den återkopplar dock väldigt mycket till den första, speciellt den senare delen av boken och utan vetskapen om Snowman/Jimmy, Oryx och Crakes tidigare förehavanden tror man skulle gå miste om ganska mycket ändå.

Hur som helst är huvudinnehavaren i denna bok Ren som arbetat som exotisk dansare och tidigare under skolåren haft en romans med vår käre Snowman, den andra huvudkaraktären är Toby som jagas av en obehaglig stalker och börjar jobba på ett lyxigt spa. Vad dessa två kvinnor har gemensamt är att dom är/var medlemmar i en liten religiös gruppering vid namn the gardeners. (Jag finner det svårt att beskriva handlingen i något specifikt tempus då handlingar hoppas fram och tillbaka mellan olika personer och tider.9 I alla fall, the gardeners en liten kristen vegetarian ”sekt” som  håller ett stort fokus på ekologi och grönt leverne, det kanske vore orättvist att kalla dom kristna urbana anarkoprimitivister men något åt det hållet.

Det som gör denna gruppering intressant är dock att dom per se inte verkar vara vetenskapsfientliga utan mer invänder sig mot bruket av teknologi så som det framläggs i handlingen dom framstår som extremt kunskapshungriga och disciplinerade gällande konsten att överleva trots extremt sparsamma ekologiska resurser i pressade situationer. Deras teologi verkar ej heller rakt av vara kristendom såsom vi känner den här i Sverge utan verkar ha ockultistiska eller i varje fall mysticistiska delar uppblandat med en esoterisk tolkning av vetenskapliga välgrundade teorier. Till exempel verkar dom vara stora fan av något dom kallar proteinets kretslopp som tolkas både vetenskapligt och teologiskt. Receptet för sekten innehåller naturligtvis också även den obligatoriska karismatiska men dock faktiskt gode ledarprofeten (Adam X), örtmedicin, själavård och knarksvamp.

Handlingen påminner en hel del om Oryx and Crake, den hoppar fram och tillbaka mellan olika tidspunkter och personer och den upplevs som något kaotisk i början. Lite som en film som börjar med det absoluta slutet och sedan får man alla pusselbitar och får fram mot slutet en kronologisk bild av allt som hänt. Jag tycker Atwood gör det bra men kan ha förståelse för att man inte gillar den stilen. Likt föregångaren får vi följa huvudpersonen, i detta fall Ren genom dennes något tidvis miserabla liv.

I brist på konsekvent genomgående kronologi så är det svårt att beskriva handlingen utan att spoila eller förstöra. Men den som har läst den första kommer känna igen sig. I dom tidigare bitarna ur karaktärernas liv (kronologiskt sett) utspelar sig även i denna bok ganska långt innan världen faktiskt går under. Om vi i Oryx and Crake fick följa apokalypsen med förstoringsglas och vetenskapliga termer från labbet där allt bröt ut får vi här uppleva hela scenariot men ur andra perspektiv med andra livsöden i denna , historien knyts dock samman med föregångaren fram mot slutet på ett konkret ypperligt sätt.

Jag kan sakna mystiken från den första boken, man vet liksom ungefär vad som kommer hända eftersom man redan mycket tydligt har fått det förklarat för sig. Därför får jag heller inte riktigt den där ”WOW!”-känslan som när jag läste den första. Jag saknar också den där känslan av transhumanism gone wrong (eller gone right beroende på perspektiv) som i mitt tycke genomsyrade Oryx and Crake. Jag tycker inte heller att själva handlingen är speciellt eggande så det jag fann allra roligast vad beskrivningarna av livet i den hårda men på något sätt gemytliga sekten och kanske framförallt när dess medlemmar  diskuterar och utvecklar sin tro, filosofi och livsåskådning och att man genom handlingens gång får mer insyn i hur allt fungerar i grupperingen.

Just sekten och dess uttryck känns väldigt välgenomtänkt men jag tycker ändå den faller väldigt mycket på att huvudhandlingen är lite halvt ointressant. Jag får känslan av att The Year of the Flood ska läsas i form av trivia till Oryx and Crake, men jag vet inte. Jag skulle inte säga att det är en dålig bok, jag gillar verkligen hur Margaret Atwood skriver och ska nog antagligen även ta en titt på några av hennes mindre apokalyptiska alster.

Jag rekommenderar ändå denna bok, men jag tycker inte att den kan stå på egna ben utan man får nog snällt läsa Oryx och Crake först om man vill maxa sin profit. =)

Jag nog egentligen något år för sent för att upplysa folk om detta men om något mot förmodan missat:

Jag har funnit en utmärkt podcast vid namn Obiter Dictum där vår allas favoritgenre avhandlas förhållandevis ofta. T.ex post-apokalyps specialen rekommenderas mycket varmt!

Hejhopp kära domedagsfantaster! Jag har legat rejält på latsidan med postapokalypsen dels för att jag har haft lite för mycket för mig och dels för att jag tröttnade och blev lite mätt på genren i fråga efter att ha sett lite för mycket postapokalypsfilmer av ehm något tveksam och haltande kvalité. Funderar i övrigt lite grann på att ändra mitt eget upplägg för den här bloggen för att den ska kunna överleva och förhoppningsvis få lite mer frekventa uppdateringar. Detta skulle då gå ut på att försöka läsa böcker (och se filmer i den mån det är möjligt) som faktiskt verkar bra på riktigt istället för att sätta på mig postapokalyps-brillorna och tvinga mig igenom vilken skit som helst bara för att några kärnvapen råkar ha fallit i handlingen. Jag tror nämligen att mitt projekt att ta mig igenom allt i genren är dödfött så det kanske är lika bra att försöka prioritera lite. Dock är jag väl kanske inte riktigt känd för att vara någon litterär finsmakare så jag tror i praktiken inte att det blir sån himla stor skillnad bara det att det blir roligare för mig att hålla igång bloggen. Hur som helst…

Nu till något viktigare!

Jag har just läst eller närmare bestämt lyssnat ut boken Oryx and Crake (2003) som är skriven av den kanadensiska författaren Margaret Atwood. Jag har ända sedan jag startade bloggen haft den på min to-read-lista och har alltid hört mycket gott om denna och mina förväntningar var förhållandevis höga. När detta skrivs har jag precis läst ut den ut och egentligen skulle jag nog vänta ett tag innan jag skriver om den men jag tyckte om det så himla mycket att jag genast ville kasta mig över tangentbordet. Jag blev definitivt inte besviken!

Boken ifråga utspelar sig någon gång i framtiden efter undergången och vi får följa Snowman som innan världen föll hette Jimmy. Det hela börjar ganska märkligt och Snowman pratar med Oryx och Crake som mest ter sig som några abstrakta entiteter. Dessutom hänger och pratar han med en flock förtjusande människoliknande varelser som i det närmaste ser Snowman som en profet. Vi får veta att varelsernas skapare är Crake och Oryx och dessa ses som gudar. Dom människolika varelserna framstår som vänliga, harmlösa och något primitivt intellektuellt underutvecklade och dom ser Snowman som en vis om än märklig och konstig vägledare.

Parallellt får vi följa Jimmy från hans första år tills domedagen knackar på dörren. Det framkommer att redan då Jimmy var ett mycket litet barn har genetiken tagit enorma framsteg. ett segregerat samhälle målas upp där Jimmy är privilegierad då hans familj bor i ett isolerat komplex som är kopplat till företaget hans pappa jobbar på där man föder fram helt ny sorters djur i syfte att förbättra, odla organ och ordna genetiska skavanker. Trots familjens relativa välstånd visar det sig att Jimmy hade en ganska olycklig barndom och att hans föräldrar inte verkade bry sig allt för mycket om honom, hans pappa var uppslukad i sitt arbete och hade även då han var hemma tankarna på annat håll. Hans moder hade även tidigare jobbat på företaget men led av en kulminerade psykisk ohälsa.

Crake visar sig i själva verkat vara Jimmy bästa och enda vän som han träffar i skolan. En oerhört intelligent men kanske något känslokall människa. Dom spenderar sin tid tillsammans med att käka snacks, röka gräs och titta på kontroversiell internettelevision som involverar allt ifrån live-sända självmord, avrättningarna, nude-news, barnporr och annat mer eller mindre obscent och rått. I detta sammanhang ser dom även första gången Oryx som ej heller är en gud utan en liten flicka som sålts ifrån sin hemby och utnyttjas i på film. Dom pausar och Jimmy skriver ut en bild på henne och för någon slags förälskelse eller besatthet. Det är svårt att beskriva handlingen ytterligare utan att ta udden av det som komma skall men vi får helt enkelt följa dessa tre människor och se deras öden knytas samman hur dom blir vuxna och får centrala roller i det som ska komma att bli världens undergång, eller skapelse/pånyttfödelse om man vill.

Jag tycker kort och gott att denna bok är genialisk och träffsäker. Atwood skriver på ett fullständigt träffsäkert och medryckande sätt och trots konstigheter så känns allt så trovärdigt och allvarligt. Hon är även mycket skicklig i hur hon går från det som i början är rena abstraktioner evolveras i handlingen till att bli ytterst konkreta klarheter. Jag tycker verkligen att det är elegant från början till slut.

Hela boken genomstyras dessutom av välbalanserade religiösa och nästan antropologiska teman utan att det för den skull på något sätt blir flummigt eller övernaturligt i annan mening än att det faktiskt är spekulativ fiktion. När detta vävs samman med en rejält stor men sund portion kritik mot vetenskapens etik, transhumanistiska ideal och robotifiering av människor jublar jag. Jag vet inte vad Atwood har för politisk hemvist men kritiken känns legitim utan bli anarkoprimtivistisk eller religiöst grundad.

Jag vill knyta samman till min inledande text i detta inlägg och verkligen poängtera att i alla fall jag tyckte Oryx and Crake var en riktigt, riktigt bra bok och hade nog tyckt det även om jag inte vore en domedagsnörd så jag vill varmt rekommendera alla att ge denna en ärlig chans.

Jag ska omedelbart ge mig i kast med (den någorlunda fristående?) upföljaren The Year of the flood.

På återseende!

Ska sanningen fram så var det ett någon månad sedan jag läste Metro 2034, uppföljaren till X Dmitry Glukhovskys Metro 2033 men jag ska försöka göra mitt bästa i att beskriva den och framföra mina egna åsikter om denna.

Jag såg extremt mycket fram emot all läsa denna bok, även om föregångaren lämnade ganska mycket att önska trivdes jag verkligen i den ryska mörka och dystra metron, förväntningarna var på topp och jag hoppades verkligen att författaren skulle rätta till det jag i mitt tyckte att han gjort fel i Metro 2033. Jag kan kort och gott säga att besvikelsen blev stor.

Metro 2034 utspelar sig som sagt i samma gamla hederliga metro ett år efter Artyoms äventyr.”På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homer, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.”

Det är inte lika mycket förutsägbart pojkäventyr, det är om möjligt ännu mörkare, grymmare, mer tröstlöst. Jag kan sakna äventyren, upptäckandet och de noggranna beskrivningarna av de skilda subkulturerna på de olika stationerna, men ptja boken har ändå sin charm. Fast man får verkligen inte samma känsla av att nästan läsupplevelsen är som ett riktigt bra spel som i föregångaren. I denna bok ältas misantropi, undergång och obesvarad mörk kärlek in i det oändliga. Det blir aldrig riktigt spännande heller utan obehagskänslorna som kommer krypandes får mig att tänka på Kafka möter Letters From a Dead Man typ.

Personligen tycker jag nog att Metro 2034 är ”sämre” Metro 2033. Denna föll mig inte alls lika mycket i smaken och skulle jag ha läst den utan att läsa föregångaren hade jag nog till och med tyckt att den vore riktigt dålig. Men i denna genre får man knappast vara petig. Jag skulle säga att den är läsvärd, men ingen vidare höjdare direkt.

Jag hoppas på en Metro 2035!

http://www.metro2033.ru/books/

Testamentär en film från 1983 som är baserad på The Last Testament skriven av Carol Amen. Filmen  regisserades av Lynne Littman och huvudrollsinnehavaren är Jane Alexander.

Filmen är post-apokalyptisk i lite samma stil som t.ex Threads. Vi får följa en grupp människor innan, under och efter att en atombomb slagit ned i närheten. I Testament handlar det främst om en lite halvt dysfunktionell familj. Pappan i familjen är iväg på en resa medans bomben slår ned och mammam (Jane Alexander) är tvingad att göra sitt bästa för att få sin familj att klara sig så gott dom kan.Många i deras lilla samhälle beger sig iväg men familjen beslutar sig för att stanna, mest för att det verkar som att dom inte har någonstans att ta vägen och att deras hus faktiskt är deras hem. Inte lång tid efter att bomben slagit ner börjar folk bli sjuka, maten i samhället börjar sina och av detta följer sjukdom, svält och stölder.

Fokus ligger dock på familjen och hur dom kommer närmare varandra när allt blir hemskt. Tempot är riktigt drama-segt och sakta men säkert byggs en genomträngande känsla av desperation och förtvivlan upp.

Testament är verkligen är tragisk film som berörde i alla fall mig.