Boken och Filmen The Road (Cormac McCarthy)

“The clocks stopped at one seventeen one morning. There was a long shear of bright light, then a series of low concussions. Within a year there were fires on the ridges and deranged chanting. By day the dead impaled on spikes along the road. I think it’s October but I can’t be sure. I haven’t kept a calender for five years. Each day is more gray than the one before. Each night is darker – beyond darkness. The world gets colder week by week as the world slowly dies. No animals have survived. All the crops are long gone. Someday all the trees in the world will have fallen. The roads are peopled by refugees towing carts and road gangs looking for fuel and food. There has been cannibalism. Cannibalism is the great fear. Mostly I worry about food. Always food. Food and our shoes. Sometimes I tell the boy old stories of courage and justice – difficult as they are to remember. All I know is the child is my warrant and if he is not the word of God, then God never spoke. “

För några månader sedan stötte jag av en slump på en rescencion av en bok som hette “vägen”. Jag tyckte att den verkade intressant så på något mystiskt sätt (host, host) hamnade den på min hårddisk I ljudboksform.

(Missförstå mig rätt, jag gillar att läsa riktiga böcker men har inte riktigt tiden som krävs för det, så jag kör på ljudböcker när jag gör tråkiga saker som att diska, åka buss osv, för att hinna läsa något alls.)

Berättaren i min ljudbok är Tom Stechschulte, som gör ett fantastiskt bra jobb, som vanligt. För mig bidrog Stechschulte mycket till stämningen som gjorde ett så stort intryck på mig.

Det hela utspelar sig I USA, antagligen några år in i framtiden, men det är inte specificerat, i ett klassiskt post-apokalyptiskt scenario där världen har fallit. Havet är grått, växter, natur, djur och större delen av mänskligheten är utdöda och hela världen är täckt av aska. På en lång väg som leder söderut, till havet, vandrar en liten pojke och hans allt svagare och alltmer sjuka far. All mat har sedan länge I princip helt tagit slut vilket  tvingar de få människor som överlevt till kannibalism. Varje dag är en kamp för att överleva.

Det fina med den här berättelsen är att så pass lite är specificerat över huvudtaget. Man vet inte vilket år det är, hur världen föll eller varför. Man får aldrig ens reda på pojken eller mannens namn. Jag tycker att det är bra. På något sätt så glider man in i rollerna, för att de på något sätt känns så allmängiltiga. Boken handlar egentligen inte om den förfallna världen utan fokus ligger på de två huvudkaraktärernas strävan, hopp och överlevnad. Dom fryser och svälter, nästan genom hela boken och allt är extremt svart, dock när ljusglimtarna väl tittar fram i berättelsen så blir kontrasten väldigt stor och ett par frustna gamla äpplen framstår som den största gudagåvan.

Mannen gör allt I sin makt för att hålla dom levande och det blir tidigt tydligt att han är döende och håller på att lära upp sonen att överleva i världen. Pojken blir för var dag alltmer van vid synen av förvridna lik och känslan av hunger. Sakta bryts pojken ned från sin barnsliga oskyldighet. Stämningen är minst sagt sorglig.

I boken träffar dom på relativt få människor vilket gör att när detta väl inträffar så blir det mycket intressanta möten. Utan att spoila något så är Ilah min personliga favorit.

Om man ska komma med lite negativ kritik så upprepas riplikföljden:

Pojken – Papa, I´m scared. Mannen – It will all be ooookeey

… Otroligt många gånger. Det finns fler exempel, som att mannen alltid säger “You NEED to TALK to me” till pojken så fort det hänt något obehagligt. Detta finner jag lite smått irriterande. Men inget som fick mig att inte vilja läsa/lyssna klart boken. Sen får man vara beredd på att boken är “långtråkig”, det händer rätt lite under lång tid och tempot är lägre än lågt, personligen gillar jag det men jag kan tänka mig att det kan vara något andra stör sig på. En sista grej som jag ser som negativt är den nästan totala avsaknaden av “goda” solidariska människor. Egentligen vill jag inte att boken skulle innehållit fler av dessa, men det går så dåligt ihop min positva människosyn där jag tror och hoppas att människor skulle hjälpas åt med att tillsammans försöka bygga upp en ny värld istället för att äta upp och döda varandra. Men det är ju en del av bokens manér, att allt är så jävla svart. Men de goda finns självklart även där, utan att säga för mycket. Jag tror till viss del att the road kan ses som en kritik till hur vissa människor  reagerar  i extrema situationer. Så just den kritiken från min sida säger nog mer om mig än boken.


Efter att jag lyssnat klart på The Road kände jag mig alldeles tagen och bestämde mig snabbt för att se den då rätt nyutkomna filmatiseringen av boken.

Med Viggo Mortensen i rollen som mannen och Kodi Smit-McPhee som pojken. Jag hade verkligen inte särskilt höga förväntingar på filmen och den var ganska precis som jag trodde att den skulle vara – platt. Men så är det väl för det mesta, boken är bättre än filmen, om man nu ens över huvudtaget ska ge sig på att jämföra bok Vs film. Viggo spelar mannen mycket bra tycker jag, han passar i rollen trots att tankarna ofrivilligt dras till Aragon. Därremot är jag inte alls nöjd med hur pojken framställs av Kodi Smit-McPhee. Jag har förvisso väldigt svårt för barnskådespelare överhuvudtaget. I boken känns pojken just som en liten pojke, ett barn. I filmen känns pojken lillvuxen, som om en vuxen skulle försöka spela rollen som ett barn, och detta ej i positiv bemärkelse. Jag tänker inte lägga tid på att ösa skit över filmen. Den var inte alls osevärd, och hade jag sett den utan att läst boken innan så hade jag utan tvekan älskat den hejdlöst. Dessutom måste det varit svårt att filmatisera boken eftersom den hela tiden spelar på känslor. På det hela så lyckades det bra tycker jag. Jag är också mycket nöjd med att filmen följde bokens handling väl. Filmen ska också ha cred för att vara otroligt snygg och bara miljöerna gör den verkligen ett måste att se.

Det som gjorde mig mest besviken var slutet, jag grät en skvätt i slutet av boken, filmens slut kändes bara platt. Trots att det är samma slut. Men det kanske berodde på att jag visste vad som skulle hända.

Läs boken. Den är underbar

Se filmen. Den är sjukt sevärd.



Annonser

~ av Jonas på 2010/03/01.

2 svar to “Boken och Filmen The Road (Cormac McCarthy)”

  1. Finns ljudboken på svenska? (Download)

    • Jag vet att det finns en svensk ljudbok iaf, sökte lite grann men jag kunde inte hitta någon torrent. Du kan ju kika på ditt lokala bibliotek, dom brukar ju kunna beställa in eller låna från andra bibliotek om den inte finns inne. Annars finns den engelska på t.ex the pirate bay, och är rätt lättläst(/lyssnad). Hoppas du får tag i den. En tämligen utmärkt och mycket läsvärd bok!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: