28 Dagar Senare & 28 Veckor Senare

28 Dagar Senare

Denna film kom ut 2002 och är regisserad av Danny Boyle och skriven utav Alex Garland.

Jag har av någon anledning aldrig riktigt brytt mig om 28 dagar senare, trots att jag alltid hört om hur bra den skulle vara. När jag väl tog mig i kragen och såg den så upptäckte jag att jag gått miste om en rejäl filmupplevelse genom att ignorera den så länge. Jag vet inte varför, men såfort det är zombie-liknande virus och liknande iblandade blir jag alltid lite opepp och utgår från att det är dåligt, medans jag ser på vilken skit som helst så länge ordet (post) ”atombombskrig” nämns. Jag får försöka bättra mig.

Jag låter 28 dagar senare gå under ”zombie”-taggen trots att det faktiskt inte handlar om faktiskt zombies, mer om det längre ned, men för att de infekterade beteer sig mer eller mindre exakt som zombies brukar.

En sen natt i London i storbritanien så bryter sig ett gäng djurrättsaktivister in på ett laboratorium i syfte att befria några schimpanser som används som försöksdjur. Vad dom inte vet är att schimpanserna bär på ett mycket farligt som smittsamt virus. En av dom som jobbar där försöker förklara situationen för aktivisterna och hindra dom från att släppa ut aporna, utan att lyckas. Så fort schimpanserna släppts fria löper de direkt amok och attackerar och biter vetenskapsmannen och aktivisterna. På detta sätt kommer viruset ut i London.

28 dagar senare vaknar en man, Jim upp ur sin koma på ett sjukhus. Han vandrar omkring i sjukhuset och upptäcker att det är helt övergivet, inte en människa syns till.  Han går ut på Londons gator och inser snart att hela staden är övergiven. Han letar desperat efter någon annan levande människa. Han skriver och väsnas i frustration. Han hittar en kyrka och går in där. Plötsligt ser han någon komma mot honom, först till hans lättnad men ser sedan att det inte är en levande människa. Han börjar springa för sitt liv medans flera zombie-liknande virusinfekterade börjar springa efter honom. Han räddas i sinom tid av några andra överlevande, Selena och Mark och hookar upp med dom.

Selena och Mark skyddar Jim och tar med honom till deras hideout. Där de upplyser honom om läget. Att ett ”rage-virus” spridit sig i hela storbritannien som får folk att bli helt galna och attackera och bita andra, för att på så sätt sprida vriuset vidare. Dom hittar senare två andra överlevande. När dom senare inser att deras mat och vattenföråd börjar ta slut, beslutar dom sig för att följa upp en radiosignal. Radiosignalen är från några soldater som barrikerat sig i en herrgård utanför Manchester som påstår sig ha lösningen till infektionsviruset. Efter mycket om och men kommer dom dit men inser att soldaterna har helt andra planer än att försöka hitta ett motgift eller vaccin.

Tempot är redan högt från början och här börjar det eskalera ytterligare. Jag älskar den här filmen och är nog en av mina absoluta favoriter. Allt är så otroligt snyggt och välgenomtänkt. All filmning är så fantastiskt bra och ger verkligen en extra dimension till filmen. Det är precis så som jag gillar det, många korta klippa under ett högt tempo med tuff musik till. Filmen lever väldigt mycket på filmningen, annars hade det nog inte fungerat allt. Zombies mitt på blanka dagen är inte speciellt läskigt men med den här filmningstekniken fungerar det utmärkt och är sjukt läskigt och ångestframkallande. Musiken (av John Murphy) är också helt fantastisk och är så pass bra att man kan införskaffa den och sitta och lyssna på bara för att den är så otroligt bra.

Hela filmen anspelar jävligt mycket på ångest, desperation och frustration. Man är ständigt jagad och vet aldrig hur länge man kan vara säker på en plats för de infekterade blir aldrig trötta och slutar aldrig jaga en. Många zombie-pretton brukar tjata om hur lamt det är med spring-zombies men jag tycker det är skitsnskitsnack.

Jag tycker det är ett faktum att springande zombies, som aldrig någonsin kommer sluta jaga dig är mycket läskigare än de sega odöda man kan promenera ifrån.

Se den förundras, rys och älska den, om du inte redan gjort det. För 28 dagar senare är verkligen ett måste.

28 Veckor Senare

28 veckor senare (2007), regisserad av Juan Carlos Fresnadillo, skriven av honom själv och Rowan Joffe är den mer eller mindre fristående uppföljaren på 28 dagar senare. Jag kände mig tveksam men hoppfull när gav den en ärlig chans. Enligt vänner och bekanta skulle det vara en oerhörd besvikelse jämfört med föregångaren. Jag håller inte med.

I 28 veckor senare börjar med att vi får följa Don Harris (Robert Carlyle) och hans fru Alice (Catherine McCormack) då de lever barrikerade i en liten stuga ute på landet med några andra överlevande. Man får intrycket av att de trots rädslan och hotet från de infekterade lever rätt gott där. Detta utspelar sig alltså ungefär när 28 dagar senare utspelas.

När dom sitter samlade runt matbordet och äter middag tillsammans hör dom plötsligt att en pojke börjar banka på dörren. Don vill inte släppa in pojken på grund av riskerna det medför att öppna dörren men Alice insisterar. Pojken berättar att han blivit jagad av ett stort antal av de infekterade och inte visste vart han skulle ta vägen. En stund senare når de infekterade huset och en lyckas ta sig in genom köksfönstret och helvetet brakar loss. De infekterade är många till antalet och överrumplar dom alla. Don drar med Alice upp på övervåningen men hon envisas med att försöka skydda pojken. Han inser att han måste lämna sin fru och pojken för att själv överleva när flera av de infekterade lyckas ta sig in rummet. Han kastar sig ut genom fönstret och börjar springa för allt vad han är färd med en hord av zombie-liknande människor efter sig. Han lyckas ta sig till en flod där en man står och håller på med sin båt. Han hoppar in i båten och skriker åt mannen att de måste åka omedelbart. Mannen dras ned av en av de infekterade. Don lyckas i sista sekund ta sig iväg med båten ut i floden och hamnar i säkerhet. Han återvänder senare för att leta efter sin fru, men utan lycka.

28 veckor senare.

Storbritannien anses vara fritt från smittan. Under NATOs ledning har man skickat in ett stort antal amerikanska trupper som har fått rensa upp och nu anser man ha läget tillräckligt mycket under kontroll för att sakta men säkert återpopulera London. Ett antal människor som evakuerats och klarat sig ska få flytta tillbaka och börja bygga upp staden. Militären stannar dock håller det hela under en strikt uppsyn med sina trupper i fall att viruset skulle bryta ut igen.

Två av dom som får flytta tillbaka är Tammy (Imogen Poots) och Andy (Mackintosh Muggleton) som råkar vara Dons barn. Utan att spoila för mycket kan nämnas att Tammy och Andy bryter mot de strikta reglerna och lämnar ”the safe zone” för att besöka deras gamla hus. Väl där görs en viktig upptäckt som genom en viss persons dumhet leder till att viruset bryter ut igen.

Militären tappar rätt fort kontrollen över situationen och infirar ”code red” – skjut allt som rör på sig, även dom som inte är infekterade. En soldat, Doyle ( Jeremy Renner) inser vansinnet och överger sin post för att hjälpa en liten grupp överlevande bestående av Don, hans barn, majoren Scarlet (Rose Byrne) som är någon slags militärdoktor/forskare och några andra. Kampen för en fortsatt överlevnad börjar.

Den här filmen är mer rå action än den föregående som är mer skräck-ig. Fast jag tycker verkligen inte att det är något negativt. Paniken, ångesten och känslan av att vara ständigt jagad är fullt och hållet bibehållen även i denna film, även om det kanske läggs fram på ett lite annat sätt. Trevliga karaktärer och miljöer. Skräcken infinner sig och det höga tempot är också där. Den fantastiska filmningen och musiken lika så. På det stora hela är jag extremt nöjd med hur pass bra den här uppföljaren faktiskt var. Den vinner helt klart på att vara fristående och de anledningar och händelser som gör att viruset bryter ut igen känns story-mässigt acceptabelt och rätt trovärdigt.

Får en film mig att rysa så är den bra, och 28 veckor senare fick mig att rysa.

En sak jag gillar med de båda filmerna är hänsynlösheten mot karaktärerna. Hur schysst, trevlig och perfekt en karaktär än är så är han/hon inte odödlig och kan dö runt nästa hörn och det gillar jag verkligen. Bara de allra viktigaste överlever, om ens dom. Det ger en trovärdighet och en känsla av det är mer realistiskt.

Det finns så ofantligt mycket skrot i den post-apokalyptiska genren men 28 dagar senare och 28 veckor senare är verkligen två kultförklarade pärlor som lyfter hela genrens rykte.

Se dom.

Annonser

~ av Jonas på 2010/04/22.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: