Jeremiah

Jeremiah är en amerikansk tv-serie på 35 avsnitt i två säsonger (20 + 15 avsnitt) som gick från 2002 till 2004 skapad av J. Michael Straczynski och Sam Egan och är rätt löst baserad på Hermann Huppen serietidning med samma namn.

Serien utspelar sig i en inte särskilt avlägsen framtid. I det första avsnittet är det 15 år sedan en mystiskt virus lamslog världen (eller snarare USA, tror aldrig det framgår om det gäller hela världen) viruset är tämligen unikt eftersom det skoningslöst tar död på alla som gått igenom puberteten. Detta lämnar ett helt land fyllt med endast barn som måste överleva på egen hand utan hjälp av vuxna och föräldrar. När alla vuxna och tonåringar dog refererande man till som The Big Death, jag utmanar den som orkar att räkna hur många gånger ”the big death” alternativt ”big d” nämns genom hela serien, det är sjukt många gånger!

Som man kan ana så kanske det inte är så lyckat att låta barn sköta en hel värld på egen hand och det går ej heller så bra. Den nya värld som växer fram i och med att dom överlevande sakta blir vuxna är inte allt för trevlig och rent tekniskt så ligger väl standarden någonstans i 1800-talet eftersom extremt få klarar att underhålla någon teknik av mer avancerad typ.

På många sätt är denna värld rätt stereotypt post-apokalyptisk men det finns ändå uppfriskande och  nytänkande element vilket antagligen också är seriens största styrka.

15 år efter den stora döden får vi följa seriens huvudrollsinnehavare Jeremiah  som spelas av ingen mindre än Luke Perry (!) som är den klassiska post-apokalyps protagonisten. Han är kall, hård, enkelspårig och drivs av känslor som hämnd, hat och oberäknelig längtan. Han är på jakt efter sin far som han tror lever. Han såg aldrig sin far dö under den stora döden utan han försvann iväg och skulle ordna något innan dom alla skulle ta ett flygplan till ett säkert ställe som kallades Valhalla Sector. Nu är Jeremiah på jakt efter det mytomspunna stället Valhalla Sector och vill ta reda på om hans far faktiskt lever. Han trivs självklart bäst ”on the road” och så vidare. Har man sett en post-apokalyptisk rulle så vet man hur denna karaktär är.

Redan i första avsnittet träffar han Kurtie (spelad av Malcolm-Jamal Warner) som är en stor muskulös man som är mer rättfram, snäll och värderar ärlighet och ”the right thing”. Efter en del gruff blir han och Jeremiah partners och senare även vänner och denna relation håller sig mer eller mindre hela serien. Kurtie är utan tvekan Jeremiahs sidekick även om man försöker upprätta hålla något slags 50-50 fokus på karaktärerna.

Jag vill inte spoila särskilt mycket om vad serien egentligen handlar om men det kan kort beskrivas i att dom försöker hitta Valhalla Sector och Jeremiahs far, undersöka och hitta sanningen om vad The Big Death egentligen var och varför det skedde och inte minst återuppbyggnaden av landet och den stora maktkamp detta medför. Men det roliga är egentligen inte själva huvudhandlingen utan snarare när Kurtie och Jeremiah åker omkring i landet och träffar märkliga och intressanta människor som byggt upp en massa olika typer av samhällen och har olika idéer om saker och ting. Allt från Nazi-skins till religiösa fanatiker till folk som bara gör allt för att överleva. Det är i varje fall det jag tycker är intressant dock har man självklart lagt cliffhangers och spänningsfokus på dom avsnitt som för huvudhandlingen framåt som vanligt, tråkigt nog. Det är ju utan tvekan mer intressant att se dom små samhällena och hur dessa är organiserade än att följa maktkampen på högre nivå, enligt mitt tycke.

Vad tycker jag då? Efter att jag sett alla avsnitt så kunde jag fortfarande inte riktigt avgöra om jag faktiskt tyckte att serien var bra eller dålig konstigt nog. Redan från början älskade jag verkligen konceptet och mina förväntningar var på topp men det kändes hela tiden som att man väntade på att den skulle komma igång på riktigt. Som en seg låt som har god potential men aldrig riktigt kommer till kritan, så kände jag när jag sett igenom den. Men jag säger inte att den var helt dålig men jag vet inte heller om jag tycker att den var speciellt spektakulärt bra heller.

Jag tror mycket av detta beror på att konceptet är så himla bra medans utförandet kanske inte är riktigt lika lysande. Bara en sån grej som att sätta Luke Perry som huvudrollsinnehavare liksom. sen är väldigt mycket så otroligt ostigt att man nästan måste ta fram skämskudden ibland. Det är mycket (tafatta försök) till humor och en stor mängd comic relief lurar kring varje hörn av fragment till seriositet. Jag vet inte om den överdrivna ostigheten är medveten men eftersom alla (nästan hosthost) har växt upp utan några föräldrar eller vettiga förebilder beter sig verkligen dom allra flesta vuxna i serien som förvuxna barn. Jag vet inte om detta är tanken eller om det är en produkt utav genomtänkt skådespeleri vilket känns tveksamt.  Jag finner det det provocerande men det känns ändå lite genuint att barn som växte upp traumatiserade skulle kunna bli på detta sätt.

Som i alla serier där lockelsen i handlingen ligger i en ridå av mystisk som sakta dammas av, när man väl vet hur allt ligger till får serien svårt att överleva och likt Jericho så löser man det med ett krig. Ibland funkar det om det görs på ett snyggt sätt men oftast blir det bara platt, ointressant och känns mer eller mindre påtvingad. I Jeremiah funkar det sådär, men känns ändå inte så trovärdigt det blir helt enkelt för överdrivet i förhållande till hur serien var i sin utformning gällande världen från början. Det är främst i andra säsongen det börjar gå utför, det är inte helt osevärt för den skull men ändå så blir allt lite väääl draget till sin spets.

Men på det stora hela så tycker jag det var roligt att titta på Jeremiah just för att den har en del roliga och annorlunda idéer som läggs fram, dessutom får man en känsla av att världen(landet) faktiskt är rätt stort och det finns ett stort utrymme för olika former av människor att ta plats vilket helt enkelt skapar en intressant värld. Fast jag vill egentligen glida runt i ett Jeremiah-spel och träffa alla roliga och galna människor snarare än att tvingas dras med Jeremiah och Kurties irrationella hjältemod som inte helt sällan slutar i misär.

Om det inte vore för den relativa ”råheten” så skulle jag nog rekommendera Jeremiah främst för kanske barn och yngre ungdomar som säkerligen skulle finna ”ungdomligheten” i serien mer tillfredställande. Jag själv tror jag hade fullständigt älskat denna serie om jag sett den när jag var yngre.

Sist men inte minst vill jag passa på och nämna mitt favoritavsnitt som är det 17:e avsnittet i den första säsongen ”Out of the Ashes” som handlar om att Jeremiah och Kurtie tvingas åker till Denver där ett av landets enda bevarande bibliotek ligger för att hämta några böcker. När dom kommer dit inser som att biblioteket skyddas av en ung man, bibliotekarien. Det visar sig även att biblioteket använda flitigt av invånarna i staden. Dock plågar ett gäng marodörer biblioteket. Dom påstår att kunskapen som böcker innebär ledde till The Big Death självfallet kryddat med religiösa floskler. Varje dag håller dom bokbål och bålet kräver bränsle som hämtas från biblioteket. Bibliotekarien gör sitt bästa för att skydda böckerna men lyckas inte särskilt väl, trots gott mod. Kurtie bestämmer sig för att för att hjälpa honom (medans Jeremiah är ute och flummar och gör onödiga grejer). Till slut kommer det fram att den unga bibliotikarien inte kan läsa…

Se den, men förvänta dig inte något mästerverk. Inget att sträck-se, ta något avsnitt här och något avsnitt där när du känner för att glida in i en rätt lättsam men post-apokalyps skildring. 🙂

Annonser

~ av Jonas på 2010/08/20.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: