Downstream

Downstream är en post-apokalyps rulle från 2010 regisserad av Simone Bartesaghi med Jonathon Trent som huvudrollsinnehavare. Jag blev ganska glad när jag upptäckte den här filmen, trots sin dåliga imdb-poäng och för mig fullständigt obefintligt rykte så verkade det ändå vara en lite kul film.

Filmen handlar om Wes Keller son till en uppfinnare (som lägligt nog tillverkat en bil som går på lite vad som helst innan han olyckligt dödad av banditer och skurkar). Amerika har brakat åt helvete och huvudanledningen till att post-apokalypsen med skidglasögon, gasmasker, hockeyskydd och slitna långrockar tågat in tordes vara att oljan till slut tagit slut vilket ganska direkt medförde den moderna civilisationens fall. Men som vanligt när det kommer till post-apokalypsen är det oftast fler än en orsak som gör att världen faller.

Hur som helst så handlar filmen Keller som en ganska ung man som glider runt i sin lämpliga bil iförd en fullständig post-apokalyps mundering tillsammans med sin hund som han tydligen själv upplever att han kan tala med (ganska väldigt snott ifrån A boy and his dog som jag hoppas alla vid det här laget har sett och älskar). Han åker runt och är på jakt efter en högteknologisk stad som självfallet är da place to be. I sin jakt efter att hitta vägen till detta paradis så träffar han självfallet på en tjej som han måste rädda och diverse konflikter uppstår. I övrigt är det mesta sig likt i det fallna USA, religiösa fanatiker, våldtäkts-gäng med en välklädd vinsurplande galning som ledare och (para-)militärer som utlyser och enligt dom själva upprätthåller lag och ordning efter sina egna bisarra visioner. Inte direkt något nytt under solen och inget att förvånas över. Jag har sett det förut så många gånger.

Samtidigt har Downstream några plus i kanten på grund av att man lyckas balansera upp händelsekedjorna på ett ganska trevligt sätt. I annan film av denna genre brukar det handla om den ensamma killen med hundan och hans upphittade tjej som måste försvara sig mot ett gäng med en extremt ont person i toppen. I Downstream lyckas man ha flera gäng och sidohandlingar. Superondingen dyker liksom inte upp återigen dom sista minuterna i filmen för en sista episk strid. Ja, ni fattar…

Sen är jag självfallet knappast benägen att tycka att detta på riktigt är en bra film som jag skulle rekommendera till vänner och bekanta, tvärtom så tycker jag att den var ganska dålig och jobbig i förhållande till mina ”normala” filmpreferenser men ur ett PA-perspektiv är den väl möjligtvis ok, kanske till och med ”lite bra” om man känner sig riktigt svulten på undergång och vill ha något ganska modernt.

I övrigt tycker jag filmning var ganska snygg bitvis och att det kändes något uppfriskande med metal-musik i dom mest mustiga fighting-scenerna. Annars är stämningen vad den brukar vara i denna typ av film obehaglig, full av ensamhet och sexuell frustration, det senare är något jag börjar bli rejält less på.

Samtidigt som jag kanske är lite gnällig bör nog Downstream också ha en liten eloge för att på ett genuint sätt försöka hålla den post-apokalyptiska fanan högt med allt vad det innebär och ja kan mycket väl tänka mig att framtida domedags-diggare kommer se tillbaka på Downstream och typ Book of Eli med samma glädje som jag mer än gärna hyllar till exempel Exterminators of the year 3000 till skyarna. Men jag tror att det kan vara lite så att man förväntar sig lite mer av nyare filmer också.

Som avslut vill jag säga att även om man tycker att filmen är dåligt så bör man se klart den bara för det extremt episka slutet!

Annonser

~ av Jonas på 2011/07/14.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: