Oryx and Crake av Margaret Atwood

Hejhopp kära domedagsfantaster! Jag har legat rejält på latsidan med postapokalypsen dels för att jag har haft lite för mycket för mig och dels för att jag tröttnade och blev lite mätt på genren i fråga efter att ha sett lite för mycket postapokalypsfilmer av ehm något tveksam och haltande kvalité. Funderar i övrigt lite grann på att ändra mitt eget upplägg för den här bloggen för att den ska kunna överleva och förhoppningsvis få lite mer frekventa uppdateringar. Detta skulle då gå ut på att försöka läsa böcker (och se filmer i den mån det är möjligt) som faktiskt verkar bra på riktigt istället för att sätta på mig postapokalyps-brillorna och tvinga mig igenom vilken skit som helst bara för att några kärnvapen råkar ha fallit i handlingen. Jag tror nämligen att mitt projekt att ta mig igenom allt i genren är dödfött så det kanske är lika bra att försöka prioritera lite. Dock är jag väl kanske inte riktigt känd för att vara någon litterär finsmakare så jag tror i praktiken inte att det blir sån himla stor skillnad bara det att det blir roligare för mig att hålla igång bloggen. Hur som helst…

Nu till något viktigare!

Jag har just läst eller närmare bestämt lyssnat ut boken Oryx and Crake (2003) som är skriven av den kanadensiska författaren Margaret Atwood. Jag har ända sedan jag startade bloggen haft den på min to-read-lista och har alltid hört mycket gott om denna och mina förväntningar var förhållandevis höga. När detta skrivs har jag precis läst ut den ut och egentligen skulle jag nog vänta ett tag innan jag skriver om den men jag tyckte om det så himla mycket att jag genast ville kasta mig över tangentbordet. Jag blev definitivt inte besviken!

Boken ifråga utspelar sig någon gång i framtiden efter undergången och vi får följa Snowman som innan världen föll hette Jimmy. Det hela börjar ganska märkligt och Snowman pratar med Oryx och Crake som mest ter sig som några abstrakta entiteter. Dessutom hänger och pratar han med en flock förtjusande människoliknande varelser som i det närmaste ser Snowman som en profet. Vi får veta att varelsernas skapare är Crake och Oryx och dessa ses som gudar. Dom människolika varelserna framstår som vänliga, harmlösa och något primitivt intellektuellt underutvecklade och dom ser Snowman som en vis om än märklig och konstig vägledare.

Parallellt får vi följa Jimmy från hans första år tills domedagen knackar på dörren. Det framkommer att redan då Jimmy var ett mycket litet barn har genetiken tagit enorma framsteg. ett segregerat samhälle målas upp där Jimmy är privilegierad då hans familj bor i ett isolerat komplex som är kopplat till företaget hans pappa jobbar på där man föder fram helt ny sorters djur i syfte att förbättra, odla organ och ordna genetiska skavanker. Trots familjens relativa välstånd visar det sig att Jimmy hade en ganska olycklig barndom och att hans föräldrar inte verkade bry sig allt för mycket om honom, hans pappa var uppslukad i sitt arbete och hade även då han var hemma tankarna på annat håll. Hans moder hade även tidigare jobbat på företaget men led av en kulminerade psykisk ohälsa.

Crake visar sig i själva verkat vara Jimmy bästa och enda vän som han träffar i skolan. En oerhört intelligent men kanske något känslokall människa. Dom spenderar sin tid tillsammans med att käka snacks, röka gräs och titta på kontroversiell internettelevision som involverar allt ifrån live-sända självmord, avrättningarna, nude-news, barnporr och annat mer eller mindre obscent och rått. I detta sammanhang ser dom även första gången Oryx som ej heller är en gud utan en liten flicka som sålts ifrån sin hemby och utnyttjas i på film. Dom pausar och Jimmy skriver ut en bild på henne och för någon slags förälskelse eller besatthet. Det är svårt att beskriva handlingen ytterligare utan att ta udden av det som komma skall men vi får helt enkelt följa dessa tre människor och se deras öden knytas samman hur dom blir vuxna och får centrala roller i det som ska komma att bli världens undergång, eller skapelse/pånyttfödelse om man vill.

Jag tycker kort och gott att denna bok är genialisk och träffsäker. Atwood skriver på ett fullständigt träffsäkert och medryckande sätt och trots konstigheter så känns allt så trovärdigt och allvarligt. Hon är även mycket skicklig i hur hon går från det som i början är rena abstraktioner evolveras i handlingen till att bli ytterst konkreta klarheter. Jag tycker verkligen att det är elegant från början till slut.

Hela boken genomstyras dessutom av välbalanserade religiösa och nästan antropologiska teman utan att det för den skull på något sätt blir flummigt eller övernaturligt i annan mening än att det faktiskt är spekulativ fiktion. När detta vävs samman med en rejält stor men sund portion kritik mot vetenskapens etik, transhumanistiska ideal och robotifiering av människor jublar jag. Jag vet inte vad Atwood har för politisk hemvist men kritiken känns legitim utan bli anarkoprimtivistisk eller religiöst grundad.

Jag vill knyta samman till min inledande text i detta inlägg och verkligen poängtera att i alla fall jag tyckte Oryx and Crake var en riktigt, riktigt bra bok och hade nog tyckt det även om jag inte vore en domedagsnörd så jag vill varmt rekommendera alla att ge denna en ärlig chans.

Jag ska omedelbart ge mig i kast med (den någorlunda fristående?) upföljaren The Year of the flood.

På återseende!

 

Annonser

~ av Jonas på 2012/01/16.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: