The Year of the Flood – Margaret Atwood

Nu har jag även läst The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood som är uppföljaren till hennes eminenta Oryx and Crake som jag skrev om för ett par dagar sedan. Jag gillade verkligen Oryx and Crake på alla plan så mina förväntingar var på topp när jag började på The Year of the Flood. Direkt efter att jag läst ut den kände jag mest en genomgående besvikelse för att jag jämförde den så mycket med dess föregångare, jag väntade några dagar och lät boken sjukna in en smula och har nu en något mer nyanserad åsikt eller vad man nu ska kalla det.

Boken är ganska fristående, tror helt klart man skulle kunna läsa den utan att ha läst den första men jag ser lite mening till detta. Den återkopplar dock väldigt mycket till den första, speciellt den senare delen av boken och utan vetskapen om Snowman/Jimmy, Oryx och Crakes tidigare förehavanden tror man skulle gå miste om ganska mycket ändå.

Hur som helst är huvudinnehavaren i denna bok Ren som arbetat som exotisk dansare och tidigare under skolåren haft en romans med vår käre Snowman, den andra huvudkaraktären är Toby som jagas av en obehaglig stalker och börjar jobba på ett lyxigt spa. Vad dessa två kvinnor har gemensamt är att dom är/var medlemmar i en liten religiös gruppering vid namn the gardeners. (Jag finner det svårt att beskriva handlingen i något specifikt tempus då handlingar hoppas fram och tillbaka mellan olika personer och tider.9 I alla fall, the gardeners en liten kristen vegetarian ”sekt” som  håller ett stort fokus på ekologi och grönt leverne, det kanske vore orättvist att kalla dom kristna urbana anarkoprimitivister men något åt det hållet.

Det som gör denna gruppering intressant är dock att dom per se inte verkar vara vetenskapsfientliga utan mer invänder sig mot bruket av teknologi så som det framläggs i handlingen dom framstår som extremt kunskapshungriga och disciplinerade gällande konsten att överleva trots extremt sparsamma ekologiska resurser i pressade situationer. Deras teologi verkar ej heller rakt av vara kristendom såsom vi känner den här i Sverge utan verkar ha ockultistiska eller i varje fall mysticistiska delar uppblandat med en esoterisk tolkning av vetenskapliga välgrundade teorier. Till exempel verkar dom vara stora fan av något dom kallar proteinets kretslopp som tolkas både vetenskapligt och teologiskt. Receptet för sekten innehåller naturligtvis också även den obligatoriska karismatiska men dock faktiskt gode ledarprofeten (Adam X), örtmedicin, själavård och knarksvamp.

Handlingen påminner en hel del om Oryx and Crake, den hoppar fram och tillbaka mellan olika tidspunkter och personer och den upplevs som något kaotisk i början. Lite som en film som börjar med det absoluta slutet och sedan får man alla pusselbitar och får fram mot slutet en kronologisk bild av allt som hänt. Jag tycker Atwood gör det bra men kan ha förståelse för att man inte gillar den stilen. Likt föregångaren får vi följa huvudpersonen, i detta fall Ren genom dennes något tidvis miserabla liv.

I brist på konsekvent genomgående kronologi så är det svårt att beskriva handlingen utan att spoila eller förstöra. Men den som har läst den första kommer känna igen sig. I dom tidigare bitarna ur karaktärernas liv (kronologiskt sett) utspelar sig även i denna bok ganska långt innan världen faktiskt går under. Om vi i Oryx and Crake fick följa apokalypsen med förstoringsglas och vetenskapliga termer från labbet där allt bröt ut får vi här uppleva hela scenariot men ur andra perspektiv med andra livsöden i denna , historien knyts dock samman med föregångaren fram mot slutet på ett konkret ypperligt sätt.

Jag kan sakna mystiken från den första boken, man vet liksom ungefär vad som kommer hända eftersom man redan mycket tydligt har fått det förklarat för sig. Därför får jag heller inte riktigt den där ”WOW!”-känslan som när jag läste den första. Jag saknar också den där känslan av transhumanism gone wrong (eller gone right beroende på perspektiv) som i mitt tycke genomsyrade Oryx and Crake. Jag tycker inte heller att själva handlingen är speciellt eggande så det jag fann allra roligast vad beskrivningarna av livet i den hårda men på något sätt gemytliga sekten och kanske framförallt när dess medlemmar  diskuterar och utvecklar sin tro, filosofi och livsåskådning och att man genom handlingens gång får mer insyn i hur allt fungerar i grupperingen.

Just sekten och dess uttryck känns väldigt välgenomtänkt men jag tycker ändå den faller väldigt mycket på att huvudhandlingen är lite halvt ointressant. Jag får känslan av att The Year of the Flood ska läsas i form av trivia till Oryx and Crake, men jag vet inte. Jag skulle inte säga att det är en dålig bok, jag gillar verkligen hur Margaret Atwood skriver och ska nog antagligen även ta en titt på några av hennes mindre apokalyptiska alster.

Jag rekommenderar ändå denna bok, men jag tycker inte att den kan stå på egna ben utan man får nog snällt läsa Oryx och Crake först om man vill maxa sin profit. =)

Annonser

~ av Jonas på 2012/01/21.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: