Ark av Stephen Baxter

Ark av Stephen Baxter är en sammanhängande uppföljare till Flood som jag skrev om för ett par dagar sedan. Jag blev aldrig helt imponerad av Flood men tyckte ändå att den var ok och tillräckligt läsvärd för att jag skulle ge mig i kast med uppföljaren. Så här i efterhand är jag glad att jag gav den en ärlig chans.

Ark utspelar sig efter och delvis parallellt med Flood. Världen är fortfarande översvämmad och när Ark tar vid och det finns endast ett fåtal platser i världen som ej ännu uppslukats av vattnet.

Dom rikaste och mäktigaste männen i världen samlar sina gemensamma krafter och resurser och bestämmer sig för att göra något åt mänsklighetens framtida fortlevnad i form av tre olika projekt varav vi får följa Ark 3:s uppgång och fall i den första boken och i denna invigs vi i Ark 1:s mysterier.

Som bokens framsida ehm antyder så är det rymden som gäller.

Flera alternativ diskuteras i maktens korridorer och däribland kolonisering av månen, mars och asteroider etc men man kommer fram till att detta ej  är hållbart i längden och man börjar fundera över andra mer extrema alternativ i form av eventuell tripp med enkelbiljett till jordliknande exoplaneter utanför vårt eget solsystem (något som kanske ligger lite rätt i tiden just nu i och med alla planeter man funnit). Detta diskuteras fram och tillbaka och anses vara det vettigaste alternativet trots att man inte ens löst många av problemen som en sådan lång färd skulle innebära men tiden är knapp och projektet påbörjas snarast möjligt.

Projektet sätts igång  och massvis av människor ifrån hela världen sätts i arbete. Man bestämmer att den slutgiltiga besättningen ska bestå av 80 unika individer och man startar en slags akademi för begåvade eller lyckosamma/rika barn i enhet med USA:s sista högfäste. Där genomgår barnen en mycket intellektuellt och fysiskt krävande utbildning som ska förbereda dom så gott det går på den långa resan ut i rymden. När akademin tillsätts är projektet fortfarande i sin tidiga utvecklingsfas och eleverna får hjälpa till att skapa och fundamentalt förstå varenda liten del av rymdskeppet.

Alla som läst lite fysik känner säkerligen till att inget objekt med massa kan accelerera till eller över ljusets hastighet och detta resulterar i att långa rymdresor blir mycket svåra att uppnå på ett meningsfullt sätt med klassiska förbränningsmotorer. Detta problem löser man i Ark med att först använda en Saturn-engine som i princip verkar vara ett stort antal kärnvapen vars kraft används för att få upp skeppet ut i rymden sedan bygger man en warpmotor á la star trek som skapar en bubbla i tidsrymden och förflyttar skeppet i ett mini-”pocket”-universum i överljushasighet. För detta krävs en större mängd antimateria vilket återfinns nära Jupiter så innan arken beger sig iväg till Earth 2 så stannar man några år i Jupiters omloppsbana för att samla upp en massa sådant.

En större delen av boken utspelar sig antingen i rymden eller i den stränga men trygga akademin. På samma sätt som i den första boken får vi alltså följa ett gäng människor som är lyckosamma och lever i någon sorts relativ apokalyptisk lyx avskiljda ifrån allt det hemska som sker i världen. Även detta är lite tråkigt så känns det ändå som en förbättring gentemot föregångaren då man vid några tillfällen får vi faktiskt se och höra om hur fruktansvärt livet utanför murarna är med rivaliserande gäng, statens ”humana” avrättningsanstalter och hårda arbetsläger men fokuset ligger mest på rymdkandidaterna och deras problem.

Kanske framförallt så handlar nog Ark om hur människor hanterar en längre tid instängda tillsammans på en liten yta på väg mot det okända med det tunga uppdraget att föra mänskligheten vidare. Jag hade ganska mycket fördomar och trodde mig snabbt lista ut hur allt skulle gå men till min överraskning möttes i varje fall jag av några intressanta och mycket oväntade vändningar och tvister i handlingen.

Likt Flood så både förlorar och vinner denna bok på att den utspelar sig över en väldigt lång tid, trots warpmotorn så tar det en jävla tid att färdas i rymden så det är väl inte så konstigt egentligen men jag tycker helt klart att den gör ett mycket bättre jobb på att etablera karaktärerna som riktiga människor jämfört med Flood. På det stora hela känns den mer gripande, mänsklig, trovärdig och intressant. Så här i efterhand kändes mest Flood som en ena lång uppbyggnad inför uppföljaren.

Jag är verkligen ingen fysiker men hela konceptet kring warpbubblan känns ändå iallafall ganska trovärdigt och inte alltför ”far fetched” för att vara denna genre även om det kanske är lite väl lyckosamt att man precis lyckas krysta fram denna lösning när mänskligheten står inför sitt förfall.

Framförallt är jag väldigt glad att man får se mer utan världen utanför ”lyxen” och livet därute anspelar så sjukt mycket på min största domedagsnoja som är att efter bara några generationer efter civilisationens fall förvandlas vår art till vettvilliga barbarer och i det närmaste irrationella djur medan den äldre generationen desperat men förgäves försöker påvisa vikten av mer abstrakta kunskaper såsom räkning, skriftspråk och vetenskap. Jag ryser bara jag tänker på det.

Men jag gillade ändå Ark men det är definitivt inte den bästa bok jag läst men det var ändå en rolig och bitvis gripande läsning. Jag vill försiktigt rekommendera den utan att slå allt för hårt på den stora trumman.

Annonser

~ av Jonas på 2012/04/01.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: