Cell av Stephen King

Cell eller Signal som den heter på svenska är en bok författad av ingen mindre än Stephen King och publicerades 2006.

Första oktober. Gud är i sin himmel, börsen står i 10.140, de flesta flygplan följer tidtabellen, och Clayton Riddell, konstnär från Maine, nästan dansar fram längs Boylston Street i Boston. Han har just skrivit på kontrakt för ett seriealbum som kanske kan låta honom försörja sin familj på att skapa konst istället för att lära ut den. Han har redan köpt en liten (men dyr!) present till sin tålmodiga fru, och han vet precis vad han ska köpa till sin son Johnny. Och varför inte en liten belöning till honom själv? Clay ser hoppfullt på framtiden. Det gör han inte länge till. Orsaken till förödelsen är ett fenomen som snart är känt som signalen, och attackredskapet är mobiltelefoner. Allas mobiltelefoner. Clay och de få förtvivlade överlevande som förenar sig med honom finner sig plötsligt mitt i den becksvarta natten av civilisationens mörkaste tid, omringade av kaos, massmord, och en människostam som blivit reducerad till sitt mest basala tillstånd och sedan börjar utvecklas. Det finns ingen flykt undan denna mardröm. Men för Clay pekar tecknen hem till Maine, och medan han och de övriga flyktingarna mödosamt tar sig norrut börjar de se primitiva skyltar som bekräftar deras färdriktning: KASHWAK=NO-FO. Ett löfte, möjligen. Eller ett hot Det finns 193 miljoner mobiltelefoner bara i USA. Vem äger inte en? Stephen Kings fängslande, bloddrypande och fascinerande roman ställer inte bara frågan: ”Hör du mig?”, den svarar också på den i allra högsta grad.

Världen eller i varje fall Nordamerika drabbas alltså av cybernetiska telepatiska hivemind zombies genom denna sällsamma mobilsignal och till följd av detta så går världen (i princip) under. Konceptet är onekligen svårt att inte älska och som ett stort cyberpunkfan kan jag ofta sakna sådana element i rena undergångsskildringar. Stephen King nickar till och med glatt åt William Gibson, Bruce Sterling och Neal Stephenson vid ett tillfälle i boken. Fast jag kände både när jag läste boken och nu efteråt att konceptet kanske var mer tilltalande än det faktiska utförandet. Jag uppskattade Cell på lite samma sätt som jag kan gilla b-film, att jag på något rationellt plan förstår att det är ganska dåligt men kan ändå inte hejda mig från att älska det.

Post-apokalyptisk kultur är väl kanske någonstans per definition lite teknikfientlig eller i varje fall lite kritisk till teknik men jag upplever Cell som en regelrät hatförklaring till mobiltelefonen och jag kan inte låta bli att fundera över Stephen Kings personliga förhållande till denna manick. Jag vet inte om det beror Kings sätt att skriva och beskriva ting eller om det faktiskt existerar någon slags skillnad mellan amerikaners och svenskars förhållande till mobilen (eller om jag bara inbillar mig en sådan) men boken känns på något sätt lite gammal i sitt förhållandesätt till mobilen, lite som när man för ett par år sedan ofta hörde i film och liknande när någon skulle kolla upp lite information och hade möjligheten att göra detta på dator med all kraft verkligen övertydligt betonade att denne skulle göra det på sin L A P T O P för att påvisa hur cyberfräsiga, moderna och rätt i tiden dom låg. Lite på samma sätt upplever jag karaktärernas relationer och ickerelationer till mobiltelefoner i denna bok. Men den kom ju ändå 2006 det var väl knappast någon ”grej” med mobiler då?

Karaktärerna i boken tycker jag bitvis kändes väldigt platta och stereotypa på samma sätt som handlingen är väldigt förutsägbar men om man går in med inställningen att det är en b-film i bokform så gör det ju nästan saken bara bättre!

Om man ska försöka sig på någon ”djupare” analys av denna bok så försöker väl Cell ta fasta på att gränserna mellan friskhet och galenskap samt galenskap och galenskap är väldigt glidande. Typ det klassiska att om dom galna är i majoritet blir den som är vid sina sinnens full bruk den galne. Att dom galna ”zombiesarna” efter ett tag börjar evolvera och utveckla övernaturliga förmågor öppnar ju även upp för frågan om huruvida dom ens längre kan betraktas som galna trots sin kollektivistiska form. Men det känns som att den analys som kan göras utan att det bara blir löjligt och högtravande redan finns i boken på ett ganska explicit sätt.

En grej jag fullständigt avskydde med denna bok var en berättarteknisk detalj i att King hela jävla tiden envisas med att hänvisa allt som händer tillbaka till ett för huvudkaraktären signifikant tillfälle alldeles när signalen bröt ut. Det funkar dom första 1823678 gångerna men sedan blir det verkligen bara provocerande.

Jag har inte läst supermycket av Stephen King men av det jag har läst så verkar han ha en tendens att allt börjar väldigt verklighetstroget och sedan desto längre berättelsen går desto mer spårar allt ur och skiljelinjen mellan dröm, verklighet, fantasi och galenskap suddas ut. Inget ont om overklighetsförankrad fiktion men just det stilgreppet har jag lite halvsvårt för och delvis tyvärr så återfinner man lite samma grej i Cell att allt blir mer crazy desto längre det går. (poängen: det är ganska galet till att börja med)

Jag gillade Cell och tycke den hade en rejält stor underhållningsfaktor men jag kommer nog däremot inte köpa ett fysiskt exemplar av boken eller läsa om den men jag vill ändå rekommendera den och poängtera dess läsvärdhet men något litterärt mästerverk är det ju i mitt tycke inte.

I en på något sätt ganska likriktad genre tycker jag också att den kändes lite fräsch i sitt grepp om undergången och jag får erkänna att den satte en liten nypa skräck i mig.

NO-FO!

Annonser

~ av Jonas på 2012/04/16.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: