The Day Of The Triffids

John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris (John Wyndham) bok The Day of the Triffids från 1951 har blivit något utav en post-apokalyptisk klassiker som även nått en viss kultstatus. En filmatisering, två tv-serier, tre radioteatrar, en fristående uppföljare av annan författare, en marvel adaption etc etc.
Jag har inte orkat ta mig igenom exakt allt men här kommer i alla fall ett inlägg som avhandlar det mesta och viktigaste.

Boken

Boken publicerades 1951 och sägs vara inspirerad av H. G. Wells klassiker The War of the Worlds.
Huvudpersonen är Bill Masen, en rätt misslyckad biolog som har specialliserat sig på ”Triffids”. Triffids är höga växter med mystiska egenskaper och ett till synes intelligent beteende. Triffiderna kan även förflytta sig genom att använda sina rötter som ben och tycks kommunicera med varandra. Dessa växter har ett dödligt piskliknande sting som gör det möjligt för dom att döda och äta djur och människor. Vart dessa odjur kommer ifrån är ingen helt säker på men Bill Masen har tack vare sin expertis börjat misstänka att Trifiderna skapades genom genmanipulation i Sovjet och sedan av misstag spred sig med enorm hastighet ut i naturen och sedan hela världen.

Boken börjar med att Bill Masen vaknar upp i en sjukhussäng med bandage över ögonen. Kvällen innan beskådade hela världen ett grönt och spektakulärt meteorregn och han förbannade sig själv över sin temporära ögonsistuation. Han vaknar i ett tyst sjukhus och efter att ha mött ett antal människor inser han att mer än säkert 99% av befolkningen blivit blinda. Utan människornas förmåga att se börjar civilisationen sakta gå under och triffiderna ser sin chans att ta ett steg upp i näringskedjan. Bill träffar en kvinna vid namn Joesella och tillsammans försöker dom hitta sin plats in denna nya värld.

Boken är i mitt tycke väldigt bra och den prickar in på nästan allt jag gillar med post-apokalyptisk litteratur. Dock märks det väldigt mycket att den är skriven på 50-talet, på gott och ont. Även om det är lättläst så är den på något sätt också lite svårt. Den är inte helt linjär i känslan om man nu kan säga så. Det finns många aspekter av boken och sällan eller aldrig några riktiga självklarheter. Ovissheten härskar och ingen har någon koll på någonting. Ingen vet egentligen varför blindheten uppstod även om en teori presenteras fram mot slutet av boken så bekräftas den aldrig. Triffidernas roll är också lite ”konstig” (på ett bra sätt) och det känns nästan som att dom bara råkar vara där i historien som ett slags olyckosamt okänt och vansinnigt farligt hot. Samtidigt måste karaktärerna klara sig igenom andra mer mänskliga problem där maffialiknandegruperingar försöker ta makten genom våldsmonopol och andra vidrigheter och ännu tidigare tvingas Bill se hur dom svagaste rationaliseras bort i förmån för gruppens överlevnad.

Jag gillade verkligen boken och den lyckas genialiskt lämna ganska mycket öppet för egna tolkningar utan att det blir tomt och meningslöst. Den fångar elegant känslan av civilisationens förfall och desperationen detta medför men är kanske inte speciellt vackert skriven men helt klart en läsvärd science fiction bok.

Filmen (1962)

1962 kom den första filmatiseringen av The Day of the Triffids med regi av Steve Sekely och Howard Keel spelar Bill Masen. Filmen skiljer sig en hel del från boken. Folk blir blinda efter ett meteorregn och triffider finns bakom varje hörn och vissa scener känns igen från boken.

Bill Masen (Howard Keel), a merchant navy officer, is lying in a hospital bed with his eyes bandaged. He discovers that while he has been waiting for his accident damaged eyes to heal, an unusual meteor shower has blinded most people on Earth. Once he leaves hospital Masen finds people all over London, struggling to stay alive in the face of their new affliction. Some survive by cooperating, while others simply fight, but it is apparent that after just a few days society is collapsing.

He rescues a school girl, Susan (Janina Faye), from a crashed train. They leave London and head for France. They find refuge at a chateau, but when it is attacked by sighted prisoners they are again forced to escape. The Triffid population continues to grow, feeding on people and animals. Meanwhile on a coastal island, Tom Goodwin (Kieron Moore), a flawed but gifted scientist, and his wife Karen (Janette Scott), battle the plants as he searches for a way to beat them

Jag tyckte filmen var lite sisådär. Det var inte plågsamt att se den men den var ljuvlig heller. Jag vet inte riktigt om den var menad som en skräckfilm eller någon slags konstig humor. Jag har lite svårt att ta den seriöst vilket annars inte brukar vara ett problem för mig med gammal film. Kanske barnskådespelaren och nunnorna har något med saken att göra.

Vad jag däremot vill hylla till skyarna är hur grymt man har fått till triffiderna. Jag gurglade verkligen av lycka när man fick se dom! Överhuvudtaget så är filmen rätt snygg men den förlorar i mitt tycke på att flumma loss istället för att hålla sig till originalstoryn.

Första tv-serien (1981)

1981 adapterades boken till en BBC serie i sex delar om 25 minuter. Producerad av David Maloney, regisserad av Ken Hannam och skriven av Douglas Livingstone, med originalmusik av Christopher Gunning. Bill Masen spelas av John Duttine och Josella spelas av Emma Relph.

Den här tv-serien håller sig förvånandsvärt väl till handlingen i boken, om nu detta är viktigt, ibland kanske till den grad att nästan känns som att man pressat in element och handling från boken bara för sakens skull utan att det egentligen tillför upplevelsen något. Men på det stora hela är det i princip som att se boken. Allt är som förväntat och som sig bör extremt brittiskt 70/80-tal med allt vad det innebär och lämnar en något ostig känsla i munnen (vilket i min bok inte är helt fel). Det är ganska medryckande och spännande, skådespelet helt acceptabelt och tempot helt ok.

Vad man däremot kan gnälla lite på är att triffiderna är ungefär så oläskiga och fula dom kan vara vilket förtar något av den skräck och desperationskänsla som i varje fall jag vill åt.

Each 8-foot-tall triffid prop concealed an operator on a go-kart seat in a fan-cooled, 5-foot diameter base. The base was modelled on a ginseng root. Two of the props were later used in a carnivorous plant display at the Natural History Museum in London, England.
Share this

A Triffid was operated by a man crouched inside, cooled by a fan installed in its neck; the ‘clackers’ were radio controlled. The gnarled bole, based on the ginseng root, was made of latex with a covering of sawdust and string while the neck was fibreglass and continued down to the floor, where it joined with the operator’s seat. The plant was surmounted by a flexible rubber head, coated with clear gunge.

After the end of the production one was displayed for a while in the Natural History Museum in London; They were designed by Steve Drewett who worked there.[1] Some inferior copies of the props later threw a cocktail party for Angus Deayton during an episode of Alexei Sayle’s Stuff.

Jag tycker mest att detta känns som en serie man kan se om man av någon anledning inte orkar läsa boken eller om man gillade boken otroligt mycket så kanske den har ett visst värde som kuriosa. Den är helt klart bra och ganska sevärd men inget mästerverk.

Andra tv-serien (2009)

2009 kom den andra miniserien (två avsnitt om ~90 minuter) även denna gång från BBC. Regi av Nick Copusm, produktion av Michael Preger och Stephen Smallwood och manus av Patrick Harbinson.

Att filmatisera (säger man så om tv-serier?) en bok från 1951 går inte att göra hur som helst så man valde naturligtvis att göra en nutida adaption av historien med hypermodern teknologi (a la 09) och något hippare karaktärer. Jo är t.ex en käck radiopratare. Efter att ha sett första halvan av serien tyckte jag ändå att adaptionen på det stora hela funkade helt ok, såhär i efterhand är jag inte lika säker.

Bill Masen spelas av Dougray Scott och Jo(sella?) spelas av Joely Richardson. I boken finns det egentligen ingen riktig fiende förutom själva triffiderna och sporadiskt mer eller mindre ondsinta människor dom råkar på. Detta är inte något som funkar helt bra på film och tv och var något som löstes enkelt i tidigare filmatiseringar genom att man helt enkelt gjorde det till gammal hederlig monsterfilm. Här får vi däremot stifta bekantskap Torrence som är en av dom elakare karaktärerna i boken men som i denna miniserie är den verkliga fienden till Bill Basen. Torrence spelas av ingen mindre än komikern Eddie Izzard som i mitt tycke gör det allra bästa skådespelarrollen i hela serien. Dock stör jag mig på att han får så mycket plats och att allt kretsar kring hans maktbegär.

Grundhistorien är ungefär densamma men ganska mycket är också förändrad. I boken präglas Bill Masen av sitt mycket ansträngda förhållande till sin pappa som man här helt har vänt utochin på och skevat till. Konstiga pseudo-andliga tillbakablickar som till en början mest känns konstiga, malplacerade och irrelevanta men som sedan knyts ihop på ett ovanligt fult och otrovärdigt sätt. Hela grejen med barnet Susan (som här även har en syster) känns också mest… skum.

Den som har läst boken känner säkerligen till vad som händer i kyrkan/klostret. I miniserien har det som händer där i mitt tycke förändrats till det bättre.

Vad ska man säga om själva triffiderna? Som man kan ana är det CGI för hela slanten. Fult och inte speciellt skräckinjagande. Av någon anledning påminner dom mer om tentakelmonster än köttätandeväxter och dom beter sig mer som djur. Jag tycker att detta är till seriens nackdel då allt det som kändes läskigt med triffiderna är bortskalat eller förändrat. Överhuvudtaget känns det som att serien förtvistar och reducerar historien till någon slags billig och meningslös äventyrs-skräckaction film.

Fast egentligen tycker jag inte att den var dålig. Hade den varit helt fristående hade jag nog til och med tyckt att den varit ganska bra men det är svårt att jämföra med boken och någonslags imaginär idealfilmatisering.

Jag är däremot säker på att den tappar mycket på att vara så jävla nutid. Ska en sådan adaption göras måste den göras med stil och finess. En gemensam nämnare för bra science fiction litteratur och film är oftast att den känns lite tidslös. The Day of the Triffids från 2009 känns på alla sätt otroligt 2009. Men det kanske var det man ville och syftade till. Grejen är att den känns som att den överkompenserar och överanvänder all tekonologi på ett fult sätt som egentligen inte bidrar eller är nödvänig för berättelsens fortskridande.

Som sagt tycker jag egenltigen inte att den var så himla dålig. Den gick helt klart att se och gav en viss post-apokalyptisk tillfredställelse. Miljöerna är ständigt jättesnygga och nästan alla skådespelare med Eddie Izzard i spetsen gör ett utmärkt jobb.

Serien är nog inget jag aktivt skulle söka upp och se en fredaskväll men om den gick på tv skulle jag inte zappa bort den.

Övrigt

För den som inte tyckte att detta inlägg var tillräckligt uttömmande. vill jag rekommendera två länkar som garanterat kommer tillfredställa alla dina triffidska behov:

http://dspace.dial.pipex.com/l.j.hurst/weredead.htm
 http://triffids.wuthering-heights.co.uk/

Den som hittar eller vet var marvel adaptionen jag nämnde ovan står att finna får gärna höra av sig.

In September 2010, Variety announced that a 3D film version was being planned by producers Don Murphy and Michael Preger

Om ovanstående är sant eller ej får vi se.

Om ett tag kommer ett litet inlägg om en fristående uppföljaren Night of the Triffids av Simon Clark.

Slutligen en bild som visar på triffidernas mycket märkliga evolutionära bana.

Annonser

~ av Jonas på 2012/08/25.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: