The Night of the Triffids av Simon Clark

2001 kom den fristående uppföljaren till The Day of The Triffid. Något uppsendeväckande är att denna uppföljare är skriven av en helt annan författare, Simon Clark. Huruvida Clark gjorde detta med någon slags blessing eller tillåtelse från John Wyndham eller om detta verk till och med är att betrakta som (avancerad?) fanfiction tvistar dom lärda.

Clark’s book is written in the first person and narrated by David Masen, the son of Wyndham’s protagonist.

The story starts 25 years after The Day of the Triffids ended. Pilot David Masen has grown up in a community on the Isle of Wight, safe from the venomous and carnivorous triffid plants which have dominated the world since most human beings were blinded by a meteor shower (as related in the original book).

As the sequel begins, a mysterious darkness falls — something is blotting out the sun. Masen takes to the air to determine if a high cloud is to blame but he loses contact with his home base and crash-lands on a floating island populated by triffids. There, he meets an orphaned young girl, and the pair are subsequently rescued by an American ship and taken to Manhattan island in New York City.

Manhattan, a secure and self contained community like the one on the Isle of Wight, appears at first glance to be a utopia; but David soon realises that it is in fact a dictatorship run by an old enemy of his father’s. David and his young friend are soon being used by both the dictator and a band of rebels who oppose the dictator’s tyrannical rule, while the triffids — now evolved into eve
n more dangerous forms — are trying to take deadly advantage of the slowly lifting darkness.

The Night of the Triffids verkar ha fått en hel del dålig kritik för att Simon Clark härmar efter John Wyndham sätt att skriva och tydligen inte lever upp till hans nivå. Jag tycker att man kan och bör bortse från denna kritik. Dels för att Simon Clark inte är John Wyndham och dels för att det känns skevt ens göra den jämförelsen.

Jag kan rakt ut säga att jag älskade The Night of the Triffids. Det är kanske inget litterärt mästerverk men jag sögs direkt in i den och uppslukades fullständigt. Kort och gott så tycker jag boken är riktigt välskriven och trevlig.

Kritiken att den inte håller samma mått som den första boken kan på ett sätt vändas till dess fördel. Eftersom boken handlar om sonen David Masen och till störst del är skriven ur hans perspektiv så känns det på något sätt rimligt att den starkt liknar men ändå skiljer sig lite från hur den första boken är skriven. För mig ger det känslan av att det handlar om en person som faktiskt är son till den förra. En person som påminner om sin föregångare på många sätt men ändå är en egen helt unik person.

Karaktärerna är underbara och älskvärda och jag vill umgås och dricka kaffe med dom. Ibland kanske Clark drar på lite väl stora dramaturgiska växlar och ibland kan den kännas lite kortsiktigt förutsägbar.

Triffiderna ges stort utrymme och spelrum och tillåts utvecklas och få nya små egenskaper vilket i början kändes tveksamt men genomfördes mycket väl och på ett naturligt sätt.

Jag gillar slutet väldigt mycket som är en enda stor enorm vink till andra författare att hoppa på tåget och skriva ytterligare uppföljare.

The Night of the Triffids står helt klart inte på egna ben och skulle nog kännas konstig och meningslös att läsa utan att ha läst The Day of the Triffids. Men gillade man den och vill ha en någorlunda trovärdig uppföljare vill jag varmt rekommendera The Night of the Triffids.

Annonser

~ av Jonas på 2012/08/25.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: