Apokalyptisk öl

•2012/04/16 • 1 kommentar

Cell av Stephen King

•2012/04/16 • Kommentera

Cell eller Signal som den heter på svenska är en bok författad av ingen mindre än Stephen King och publicerades 2006.

Första oktober. Gud är i sin himmel, börsen står i 10.140, de flesta flygplan följer tidtabellen, och Clayton Riddell, konstnär från Maine, nästan dansar fram längs Boylston Street i Boston. Han har just skrivit på kontrakt för ett seriealbum som kanske kan låta honom försörja sin familj på att skapa konst istället för att lära ut den. Han har redan köpt en liten (men dyr!) present till sin tålmodiga fru, och han vet precis vad han ska köpa till sin son Johnny. Och varför inte en liten belöning till honom själv? Clay ser hoppfullt på framtiden. Det gör han inte länge till. Orsaken till förödelsen är ett fenomen som snart är känt som signalen, och attackredskapet är mobiltelefoner. Allas mobiltelefoner. Clay och de få förtvivlade överlevande som förenar sig med honom finner sig plötsligt mitt i den becksvarta natten av civilisationens mörkaste tid, omringade av kaos, massmord, och en människostam som blivit reducerad till sitt mest basala tillstånd och sedan börjar utvecklas. Det finns ingen flykt undan denna mardröm. Men för Clay pekar tecknen hem till Maine, och medan han och de övriga flyktingarna mödosamt tar sig norrut börjar de se primitiva skyltar som bekräftar deras färdriktning: KASHWAK=NO-FO. Ett löfte, möjligen. Eller ett hot Det finns 193 miljoner mobiltelefoner bara i USA. Vem äger inte en? Stephen Kings fängslande, bloddrypande och fascinerande roman ställer inte bara frågan: ”Hör du mig?”, den svarar också på den i allra högsta grad.

Världen eller i varje fall Nordamerika drabbas alltså av cybernetiska telepatiska hivemind zombies genom denna sällsamma mobilsignal och till följd av detta så går världen (i princip) under. Konceptet är onekligen svårt att inte älska och som ett stort cyberpunkfan kan jag ofta sakna sådana element i rena undergångsskildringar. Stephen King nickar till och med glatt åt William Gibson, Bruce Sterling och Neal Stephenson vid ett tillfälle i boken. Fast jag kände både när jag läste boken och nu efteråt att konceptet kanske var mer tilltalande än det faktiska utförandet. Jag uppskattade Cell på lite samma sätt som jag kan gilla b-film, att jag på något rationellt plan förstår att det är ganska dåligt men kan ändå inte hejda mig från att älska det.

Post-apokalyptisk kultur är väl kanske någonstans per definition lite teknikfientlig eller i varje fall lite kritisk till teknik men jag upplever Cell som en regelrät hatförklaring till mobiltelefonen och jag kan inte låta bli att fundera över Stephen Kings personliga förhållande till denna manick. Jag vet inte om det beror Kings sätt att skriva och beskriva ting eller om det faktiskt existerar någon slags skillnad mellan amerikaners och svenskars förhållande till mobilen (eller om jag bara inbillar mig en sådan) men boken känns på något sätt lite gammal i sitt förhållandesätt till mobilen, lite som när man för ett par år sedan ofta hörde i film och liknande när någon skulle kolla upp lite information och hade möjligheten att göra detta på dator med all kraft verkligen övertydligt betonade att denne skulle göra det på sin L A P T O P för att påvisa hur cyberfräsiga, moderna och rätt i tiden dom låg. Lite på samma sätt upplever jag karaktärernas relationer och ickerelationer till mobiltelefoner i denna bok. Men den kom ju ändå 2006 det var väl knappast någon ”grej” med mobiler då?

Karaktärerna i boken tycker jag bitvis kändes väldigt platta och stereotypa på samma sätt som handlingen är väldigt förutsägbar men om man går in med inställningen att det är en b-film i bokform så gör det ju nästan saken bara bättre!

Om man ska försöka sig på någon ”djupare” analys av denna bok så försöker väl Cell ta fasta på att gränserna mellan friskhet och galenskap samt galenskap och galenskap är väldigt glidande. Typ det klassiska att om dom galna är i majoritet blir den som är vid sina sinnens full bruk den galne. Att dom galna ”zombiesarna” efter ett tag börjar evolvera och utveckla övernaturliga förmågor öppnar ju även upp för frågan om huruvida dom ens längre kan betraktas som galna trots sin kollektivistiska form. Men det känns som att den analys som kan göras utan att det bara blir löjligt och högtravande redan finns i boken på ett ganska explicit sätt.

En grej jag fullständigt avskydde med denna bok var en berättarteknisk detalj i att King hela jävla tiden envisas med att hänvisa allt som händer tillbaka till ett för huvudkaraktären signifikant tillfälle alldeles när signalen bröt ut. Det funkar dom första 1823678 gångerna men sedan blir det verkligen bara provocerande.

Jag har inte läst supermycket av Stephen King men av det jag har läst så verkar han ha en tendens att allt börjar väldigt verklighetstroget och sedan desto längre berättelsen går desto mer spårar allt ur och skiljelinjen mellan dröm, verklighet, fantasi och galenskap suddas ut. Inget ont om overklighetsförankrad fiktion men just det stilgreppet har jag lite halvsvårt för och delvis tyvärr så återfinner man lite samma grej i Cell att allt blir mer crazy desto längre det går. (poängen: det är ganska galet till att börja med)

Jag gillade Cell och tycke den hade en rejält stor underhållningsfaktor men jag kommer nog däremot inte köpa ett fysiskt exemplar av boken eller läsa om den men jag vill ändå rekommendera den och poängtera dess läsvärdhet men något litterärt mästerverk är det ju i mitt tycke inte.

I en på något sätt ganska likriktad genre tycker jag också att den kändes lite fräsch i sitt grepp om undergången och jag får erkänna att den satte en liten nypa skräck i mig.

NO-FO!

The Machine Stops av E. M. Forster

•2012/04/12 • Kommentera

Mer gammal post-apokalyps, denna gång en novell från 1909 The Machine Stops av E.M Forster som handlar om att mänskligheten bokstavligen flyttat ner under jord och får alla sina tänkbara behov tillgodosedda av en mäktig maskin som i det närmaste dyrkas som en gud. Trots det av maskinen strikt uppsatta regelverket för livet underjorden är människorna fria att röra sig som dom själva behagar men få väljer att göra detta utan dom allra flesta väljer att föra all kommunikation och upprätthålla social interaktion genom maskinen.

Dom två huvudpersonerna och Vasti och hennes son Kuno lever fysiskt på motsatta sidor av världen. Vasti är mycket nöjd med sitt liv liksom dom flesta andra. Kuno är å andra sidan en rebell. Kuno övertalar sin mor att fysiskt besöka honom i sin cell. Där berättar han för henne om sitt missnöje över maskinens värld. Han berättar även att han har besökt jordens yta utan tillstånd och utan den livsuppehållande apparaten som enligt maskinen krävs för att överleva den giftiga yttre luften. På ytan såg han andra människor leva i fröjd något som maskinen ej är möjligt. En tid efter detta börjar maskinen krångla med småsaker och våra kära karaktärer tvingas omvärdera sin tillvaro.

Novellen osar av gammal teknokrati eller kanske snarare en kritik mot denna. Dystopisk och apokalyptisk stämning i en uttalad science fiction anda som i mitt tycke håller mycket väl även idag.

Novellen är väldigt kort, ynka 22 sidor och finns att läsa här: http://www.classicly.com/download-the-machine-stops-pdf

After London, or Wild England av Richard Jefferies

•2012/04/11 • 1 kommentar

After London, or Wild England av Richard Jefferies är inte vilken billig sedvanlig och b:ig science fiction skildring av domedagen som helst utan detta är något utöver det vanliga! Grejen som gör denna bok så spektakulär ur ett populärkulturellt post-apokalyptiskt perspektiv är att den publicerades redan år 1885 och detta gör den alltså till en mycket tidig bok i dess genre. Att den är så gammal innebär också att det finns gratis på nätet (http://www.classicly.com/download-after-london-or-wild-england-audiobook-mp3).

Boken utspelar sig  i England ganska många år efter det att en ospecificerad katastrof tagit död på dom allra flesta människor, förstört och gjort London obeboelig samt uppbådat en enorm sötvattenssjö mitt i inlandet. När historien tar vid så verkar civilisationen sakta börja repa sig och världen består av ett antal autonoma mindre kungariken, rövargäng och några ganska primitiva stammar.

I en riktigt klassisk manér handlar boken om en adlig ung man vid namn Felix som vill försöka vinna den förtjusande Auroras hjärta genom att bege sig ut på en lång upptäcktsresa genom den okända landet i en hemmasnickrad kanot. På sin resa besöker han London, tar värvning i en armé, hänger med diverse tvivelaktiga gestalter, blir legendarisk och mycket mer. Ganska mycket vad man kan förvänta sig med andra ord.

Slutet är väl sådär och egentligen är väl inte handlingen jättespännande heller men det vägs upp väldigt mycket av (den oavsedda?) humorn i hur Felix tänker och hans pompösa jargong i hans mentala dagbok och allt för hans kärlek till Aurora!

Men anledning till att man ska läsa denna bok är vare sig handlingen eller att den är gammal utan det är utan tvekan den första delen i boken som är helt dedikerad till att bygga upp den värld boken utspelar sig i.  Den beskriver i detalj vilka djur, växter, träd,  insekter och folkslag som klarat sig igenom domedagen och var dom nu står att finna. Detta sker på ett så fullständigt charmerande, detaljrikt och fantastiskt sätt att jag nästan blev besviken när själva handlingen tog vid. Det kan nog till och med vara den bästa miljö- och världsbeskrivning jag någonsin läst och så bra att jag till och med vill gå så långt till att uppmana alla er som verkar tveksamma till boken att endast läsa den första delen av boken bara för att få uppleva en magnifik vision av post-apokalypsen.

Dessutom är boken intressant i och med att det var ett tag sedan den skrevs. Civilisationens fall innebar inte riktigt samma sak då som nu. Jag gissar att jag har ett enormt bias men jag känner spontant att steget mellan civilisation och domedag var kortare för i den meningen att man kanske förlitade sig på teknik av en enklare mer lättillgänglig art då. Nu är ju inte 1885 direkt stenåldern och resonemanget håller väl inte för domedagen som något slags allmängiltigt och brett begrepp men det är i varje fall den spontana känsla jag får. Vill gärna undersöka detta närmare och läsa ännu mer gammal apokalypslitteratur.

Ark av Stephen Baxter

•2012/04/01 • Kommentera

Ark av Stephen Baxter är en sammanhängande uppföljare till Flood som jag skrev om för ett par dagar sedan. Jag blev aldrig helt imponerad av Flood men tyckte ändå att den var ok och tillräckligt läsvärd för att jag skulle ge mig i kast med uppföljaren. Så här i efterhand är jag glad att jag gav den en ärlig chans.

Ark utspelar sig efter och delvis parallellt med Flood. Världen är fortfarande översvämmad och när Ark tar vid och det finns endast ett fåtal platser i världen som ej ännu uppslukats av vattnet.

Dom rikaste och mäktigaste männen i världen samlar sina gemensamma krafter och resurser och bestämmer sig för att göra något åt mänsklighetens framtida fortlevnad i form av tre olika projekt varav vi får följa Ark 3:s uppgång och fall i den första boken och i denna invigs vi i Ark 1:s mysterier.

Som bokens framsida ehm antyder så är det rymden som gäller.

Flera alternativ diskuteras i maktens korridorer och däribland kolonisering av månen, mars och asteroider etc men man kommer fram till att detta ej  är hållbart i längden och man börjar fundera över andra mer extrema alternativ i form av eventuell tripp med enkelbiljett till jordliknande exoplaneter utanför vårt eget solsystem (något som kanske ligger lite rätt i tiden just nu i och med alla planeter man funnit). Detta diskuteras fram och tillbaka och anses vara det vettigaste alternativet trots att man inte ens löst många av problemen som en sådan lång färd skulle innebära men tiden är knapp och projektet påbörjas snarast möjligt.

Projektet sätts igång  och massvis av människor ifrån hela världen sätts i arbete. Man bestämmer att den slutgiltiga besättningen ska bestå av 80 unika individer och man startar en slags akademi för begåvade eller lyckosamma/rika barn i enhet med USA:s sista högfäste. Där genomgår barnen en mycket intellektuellt och fysiskt krävande utbildning som ska förbereda dom så gott det går på den långa resan ut i rymden. När akademin tillsätts är projektet fortfarande i sin tidiga utvecklingsfas och eleverna får hjälpa till att skapa och fundamentalt förstå varenda liten del av rymdskeppet.

Alla som läst lite fysik känner säkerligen till att inget objekt med massa kan accelerera till eller över ljusets hastighet och detta resulterar i att långa rymdresor blir mycket svåra att uppnå på ett meningsfullt sätt med klassiska förbränningsmotorer. Detta problem löser man i Ark med att först använda en Saturn-engine som i princip verkar vara ett stort antal kärnvapen vars kraft används för att få upp skeppet ut i rymden sedan bygger man en warpmotor á la star trek som skapar en bubbla i tidsrymden och förflyttar skeppet i ett mini-”pocket”-universum i överljushasighet. För detta krävs en större mängd antimateria vilket återfinns nära Jupiter så innan arken beger sig iväg till Earth 2 så stannar man några år i Jupiters omloppsbana för att samla upp en massa sådant.

En större delen av boken utspelar sig antingen i rymden eller i den stränga men trygga akademin. På samma sätt som i den första boken får vi alltså följa ett gäng människor som är lyckosamma och lever i någon sorts relativ apokalyptisk lyx avskiljda ifrån allt det hemska som sker i världen. Även detta är lite tråkigt så känns det ändå som en förbättring gentemot föregångaren då man vid några tillfällen får vi faktiskt se och höra om hur fruktansvärt livet utanför murarna är med rivaliserande gäng, statens ”humana” avrättningsanstalter och hårda arbetsläger men fokuset ligger mest på rymdkandidaterna och deras problem.

Kanske framförallt så handlar nog Ark om hur människor hanterar en längre tid instängda tillsammans på en liten yta på väg mot det okända med det tunga uppdraget att föra mänskligheten vidare. Jag hade ganska mycket fördomar och trodde mig snabbt lista ut hur allt skulle gå men till min överraskning möttes i varje fall jag av några intressanta och mycket oväntade vändningar och tvister i handlingen.

Likt Flood så både förlorar och vinner denna bok på att den utspelar sig över en väldigt lång tid, trots warpmotorn så tar det en jävla tid att färdas i rymden så det är väl inte så konstigt egentligen men jag tycker helt klart att den gör ett mycket bättre jobb på att etablera karaktärerna som riktiga människor jämfört med Flood. På det stora hela känns den mer gripande, mänsklig, trovärdig och intressant. Så här i efterhand kändes mest Flood som en ena lång uppbyggnad inför uppföljaren.

Jag är verkligen ingen fysiker men hela konceptet kring warpbubblan känns ändå iallafall ganska trovärdigt och inte alltför ”far fetched” för att vara denna genre även om det kanske är lite väl lyckosamt att man precis lyckas krysta fram denna lösning när mänskligheten står inför sitt förfall.

Framförallt är jag väldigt glad att man får se mer utan världen utanför ”lyxen” och livet därute anspelar så sjukt mycket på min största domedagsnoja som är att efter bara några generationer efter civilisationens fall förvandlas vår art till vettvilliga barbarer och i det närmaste irrationella djur medan den äldre generationen desperat men förgäves försöker påvisa vikten av mer abstrakta kunskaper såsom räkning, skriftspråk och vetenskap. Jag ryser bara jag tänker på det.

Men jag gillade ändå Ark men det är definitivt inte den bästa bok jag läst men det var ändå en rolig och bitvis gripande läsning. Jag vill försiktigt rekommendera den utan att slå allt för hårt på den stora trumman.

Kortfilmen KIN

•2012/03/31 • Kommentera

Här kommer en liten kortfilm vid namn KIN av Raf Canlas.

It’s the near future and earth’s population is at a mere thousands.
All of which are living within a single colony under the protection of S.E.D.
An organization whose sole belief is that science holds they key to man’s survival in a world plagued with harsh conditions.

With their colony enclosed by a harsh and constant sandstorm, the Devotees are only able to do field research within a permitted bio-zone.

The youngest of the Devotees, Sanwan is also the most motivated. Braving the sandstorm, he finds himself in a derelict world riddled with clues that will reveal their past, shatter their present, and leave his and his kin’s future in the hands of a hero or a villain.

________________

The 1st chapter in a series written by Raf Canlas.

Ska sanningen fram så föll detta inte alls mig i smaken och den känns mest som ett hafsigt skolprojekt men andra kanske uppskattar den.

Ruin: en magnifik kortfilm av Wes Ball

•2012/03/19 • Kommentera

Här kommer en alldeles ypperlig animerad 8 minuters post-apokalyptisk actionspäckad kortfilm av Wes Ball: