Nördologi: Billy Rimgard om postapokalyptisk film

•2012/11/05 • Kommentera

The Night of the Triffids av Simon Clark

•2012/08/25 • Kommentera

2001 kom den fristående uppföljaren till The Day of The Triffid. Något uppsendeväckande är att denna uppföljare är skriven av en helt annan författare, Simon Clark. Huruvida Clark gjorde detta med någon slags blessing eller tillåtelse från John Wyndham eller om detta verk till och med är att betrakta som (avancerad?) fanfiction tvistar dom lärda.

Clark’s book is written in the first person and narrated by David Masen, the son of Wyndham’s protagonist.

The story starts 25 years after The Day of the Triffids ended. Pilot David Masen has grown up in a community on the Isle of Wight, safe from the venomous and carnivorous triffid plants which have dominated the world since most human beings were blinded by a meteor shower (as related in the original book).

As the sequel begins, a mysterious darkness falls — something is blotting out the sun. Masen takes to the air to determine if a high cloud is to blame but he loses contact with his home base and crash-lands on a floating island populated by triffids. There, he meets an orphaned young girl, and the pair are subsequently rescued by an American ship and taken to Manhattan island in New York City.

Manhattan, a secure and self contained community like the one on the Isle of Wight, appears at first glance to be a utopia; but David soon realises that it is in fact a dictatorship run by an old enemy of his father’s. David and his young friend are soon being used by both the dictator and a band of rebels who oppose the dictator’s tyrannical rule, while the triffids — now evolved into eve
n more dangerous forms — are trying to take deadly advantage of the slowly lifting darkness.

The Night of the Triffids verkar ha fått en hel del dålig kritik för att Simon Clark härmar efter John Wyndham sätt att skriva och tydligen inte lever upp till hans nivå. Jag tycker att man kan och bör bortse från denna kritik. Dels för att Simon Clark inte är John Wyndham och dels för att det känns skevt ens göra den jämförelsen.

Jag kan rakt ut säga att jag älskade The Night of the Triffids. Det är kanske inget litterärt mästerverk men jag sögs direkt in i den och uppslukades fullständigt. Kort och gott så tycker jag boken är riktigt välskriven och trevlig.

Kritiken att den inte håller samma mått som den första boken kan på ett sätt vändas till dess fördel. Eftersom boken handlar om sonen David Masen och till störst del är skriven ur hans perspektiv så känns det på något sätt rimligt att den starkt liknar men ändå skiljer sig lite från hur den första boken är skriven. För mig ger det känslan av att det handlar om en person som faktiskt är son till den förra. En person som påminner om sin föregångare på många sätt men ändå är en egen helt unik person.

Karaktärerna är underbara och älskvärda och jag vill umgås och dricka kaffe med dom. Ibland kanske Clark drar på lite väl stora dramaturgiska växlar och ibland kan den kännas lite kortsiktigt förutsägbar.

Triffiderna ges stort utrymme och spelrum och tillåts utvecklas och få nya små egenskaper vilket i början kändes tveksamt men genomfördes mycket väl och på ett naturligt sätt.

Jag gillar slutet väldigt mycket som är en enda stor enorm vink till andra författare att hoppa på tåget och skriva ytterligare uppföljare.

The Night of the Triffids står helt klart inte på egna ben och skulle nog kännas konstig och meningslös att läsa utan att ha läst The Day of the Triffids. Men gillade man den och vill ha en någorlunda trovärdig uppföljare vill jag varmt rekommendera The Night of the Triffids.

The Day Of The Triffids

•2012/08/25 • Kommentera

John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris (John Wyndham) bok The Day of the Triffids från 1951 har blivit något utav en post-apokalyptisk klassiker som även nått en viss kultstatus. En filmatisering, två tv-serier, tre radioteatrar, en fristående uppföljare av annan författare, en marvel adaption etc etc.
Jag har inte orkat ta mig igenom exakt allt men här kommer i alla fall ett inlägg som avhandlar det mesta och viktigaste.

Boken

Boken publicerades 1951 och sägs vara inspirerad av H. G. Wells klassiker The War of the Worlds.
Huvudpersonen är Bill Masen, en rätt misslyckad biolog som har specialliserat sig på ”Triffids”. Triffids är höga växter med mystiska egenskaper och ett till synes intelligent beteende. Triffiderna kan även förflytta sig genom att använda sina rötter som ben och tycks kommunicera med varandra. Dessa växter har ett dödligt piskliknande sting som gör det möjligt för dom att döda och äta djur och människor. Vart dessa odjur kommer ifrån är ingen helt säker på men Bill Masen har tack vare sin expertis börjat misstänka att Trifiderna skapades genom genmanipulation i Sovjet och sedan av misstag spred sig med enorm hastighet ut i naturen och sedan hela världen.

Boken börjar med att Bill Masen vaknar upp i en sjukhussäng med bandage över ögonen. Kvällen innan beskådade hela världen ett grönt och spektakulärt meteorregn och han förbannade sig själv över sin temporära ögonsistuation. Han vaknar i ett tyst sjukhus och efter att ha mött ett antal människor inser han att mer än säkert 99% av befolkningen blivit blinda. Utan människornas förmåga att se börjar civilisationen sakta gå under och triffiderna ser sin chans att ta ett steg upp i näringskedjan. Bill träffar en kvinna vid namn Joesella och tillsammans försöker dom hitta sin plats in denna nya värld.

Boken är i mitt tycke väldigt bra och den prickar in på nästan allt jag gillar med post-apokalyptisk litteratur. Dock märks det väldigt mycket att den är skriven på 50-talet, på gott och ont. Även om det är lättläst så är den på något sätt också lite svårt. Den är inte helt linjär i känslan om man nu kan säga så. Det finns många aspekter av boken och sällan eller aldrig några riktiga självklarheter. Ovissheten härskar och ingen har någon koll på någonting. Ingen vet egentligen varför blindheten uppstod även om en teori presenteras fram mot slutet av boken så bekräftas den aldrig. Triffidernas roll är också lite ”konstig” (på ett bra sätt) och det känns nästan som att dom bara råkar vara där i historien som ett slags olyckosamt okänt och vansinnigt farligt hot. Samtidigt måste karaktärerna klara sig igenom andra mer mänskliga problem där maffialiknandegruperingar försöker ta makten genom våldsmonopol och andra vidrigheter och ännu tidigare tvingas Bill se hur dom svagaste rationaliseras bort i förmån för gruppens överlevnad.

Jag gillade verkligen boken och den lyckas genialiskt lämna ganska mycket öppet för egna tolkningar utan att det blir tomt och meningslöst. Den fångar elegant känslan av civilisationens förfall och desperationen detta medför men är kanske inte speciellt vackert skriven men helt klart en läsvärd science fiction bok.

Filmen (1962)

1962 kom den första filmatiseringen av The Day of the Triffids med regi av Steve Sekely och Howard Keel spelar Bill Masen. Filmen skiljer sig en hel del från boken. Folk blir blinda efter ett meteorregn och triffider finns bakom varje hörn och vissa scener känns igen från boken.

Bill Masen (Howard Keel), a merchant navy officer, is lying in a hospital bed with his eyes bandaged. He discovers that while he has been waiting for his accident damaged eyes to heal, an unusual meteor shower has blinded most people on Earth. Once he leaves hospital Masen finds people all over London, struggling to stay alive in the face of their new affliction. Some survive by cooperating, while others simply fight, but it is apparent that after just a few days society is collapsing.

He rescues a school girl, Susan (Janina Faye), from a crashed train. They leave London and head for France. They find refuge at a chateau, but when it is attacked by sighted prisoners they are again forced to escape. The Triffid population continues to grow, feeding on people and animals. Meanwhile on a coastal island, Tom Goodwin (Kieron Moore), a flawed but gifted scientist, and his wife Karen (Janette Scott), battle the plants as he searches for a way to beat them

Jag tyckte filmen var lite sisådär. Det var inte plågsamt att se den men den var ljuvlig heller. Jag vet inte riktigt om den var menad som en skräckfilm eller någon slags konstig humor. Jag har lite svårt att ta den seriöst vilket annars inte brukar vara ett problem för mig med gammal film. Kanske barnskådespelaren och nunnorna har något med saken att göra.

Vad jag däremot vill hylla till skyarna är hur grymt man har fått till triffiderna. Jag gurglade verkligen av lycka när man fick se dom! Överhuvudtaget så är filmen rätt snygg men den förlorar i mitt tycke på att flumma loss istället för att hålla sig till originalstoryn.

Första tv-serien (1981)

1981 adapterades boken till en BBC serie i sex delar om 25 minuter. Producerad av David Maloney, regisserad av Ken Hannam och skriven av Douglas Livingstone, med originalmusik av Christopher Gunning. Bill Masen spelas av John Duttine och Josella spelas av Emma Relph.

Den här tv-serien håller sig förvånandsvärt väl till handlingen i boken, om nu detta är viktigt, ibland kanske till den grad att nästan känns som att man pressat in element och handling från boken bara för sakens skull utan att det egentligen tillför upplevelsen något. Men på det stora hela är det i princip som att se boken. Allt är som förväntat och som sig bör extremt brittiskt 70/80-tal med allt vad det innebär och lämnar en något ostig känsla i munnen (vilket i min bok inte är helt fel). Det är ganska medryckande och spännande, skådespelet helt acceptabelt och tempot helt ok.

Vad man däremot kan gnälla lite på är att triffiderna är ungefär så oläskiga och fula dom kan vara vilket förtar något av den skräck och desperationskänsla som i varje fall jag vill åt.

Each 8-foot-tall triffid prop concealed an operator on a go-kart seat in a fan-cooled, 5-foot diameter base. The base was modelled on a ginseng root. Two of the props were later used in a carnivorous plant display at the Natural History Museum in London, England.
Share this

A Triffid was operated by a man crouched inside, cooled by a fan installed in its neck; the ‘clackers’ were radio controlled. The gnarled bole, based on the ginseng root, was made of latex with a covering of sawdust and string while the neck was fibreglass and continued down to the floor, where it joined with the operator’s seat. The plant was surmounted by a flexible rubber head, coated with clear gunge.

After the end of the production one was displayed for a while in the Natural History Museum in London; They were designed by Steve Drewett who worked there.[1] Some inferior copies of the props later threw a cocktail party for Angus Deayton during an episode of Alexei Sayle’s Stuff.

Jag tycker mest att detta känns som en serie man kan se om man av någon anledning inte orkar läsa boken eller om man gillade boken otroligt mycket så kanske den har ett visst värde som kuriosa. Den är helt klart bra och ganska sevärd men inget mästerverk.

Andra tv-serien (2009)

2009 kom den andra miniserien (två avsnitt om ~90 minuter) även denna gång från BBC. Regi av Nick Copusm, produktion av Michael Preger och Stephen Smallwood och manus av Patrick Harbinson.

Att filmatisera (säger man så om tv-serier?) en bok från 1951 går inte att göra hur som helst så man valde naturligtvis att göra en nutida adaption av historien med hypermodern teknologi (a la 09) och något hippare karaktärer. Jo är t.ex en käck radiopratare. Efter att ha sett första halvan av serien tyckte jag ändå att adaptionen på det stora hela funkade helt ok, såhär i efterhand är jag inte lika säker.

Bill Masen spelas av Dougray Scott och Jo(sella?) spelas av Joely Richardson. I boken finns det egentligen ingen riktig fiende förutom själva triffiderna och sporadiskt mer eller mindre ondsinta människor dom råkar på. Detta är inte något som funkar helt bra på film och tv och var något som löstes enkelt i tidigare filmatiseringar genom att man helt enkelt gjorde det till gammal hederlig monsterfilm. Här får vi däremot stifta bekantskap Torrence som är en av dom elakare karaktärerna i boken men som i denna miniserie är den verkliga fienden till Bill Basen. Torrence spelas av ingen mindre än komikern Eddie Izzard som i mitt tycke gör det allra bästa skådespelarrollen i hela serien. Dock stör jag mig på att han får så mycket plats och att allt kretsar kring hans maktbegär.

Grundhistorien är ungefär densamma men ganska mycket är också förändrad. I boken präglas Bill Masen av sitt mycket ansträngda förhållande till sin pappa som man här helt har vänt utochin på och skevat till. Konstiga pseudo-andliga tillbakablickar som till en början mest känns konstiga, malplacerade och irrelevanta men som sedan knyts ihop på ett ovanligt fult och otrovärdigt sätt. Hela grejen med barnet Susan (som här även har en syster) känns också mest… skum.

Den som har läst boken känner säkerligen till vad som händer i kyrkan/klostret. I miniserien har det som händer där i mitt tycke förändrats till det bättre.

Vad ska man säga om själva triffiderna? Som man kan ana är det CGI för hela slanten. Fult och inte speciellt skräckinjagande. Av någon anledning påminner dom mer om tentakelmonster än köttätandeväxter och dom beter sig mer som djur. Jag tycker att detta är till seriens nackdel då allt det som kändes läskigt med triffiderna är bortskalat eller förändrat. Överhuvudtaget känns det som att serien förtvistar och reducerar historien till någon slags billig och meningslös äventyrs-skräckaction film.

Fast egentligen tycker jag inte att den var dålig. Hade den varit helt fristående hade jag nog til och med tyckt att den varit ganska bra men det är svårt att jämföra med boken och någonslags imaginär idealfilmatisering.

Jag är däremot säker på att den tappar mycket på att vara så jävla nutid. Ska en sådan adaption göras måste den göras med stil och finess. En gemensam nämnare för bra science fiction litteratur och film är oftast att den känns lite tidslös. The Day of the Triffids från 2009 känns på alla sätt otroligt 2009. Men det kanske var det man ville och syftade till. Grejen är att den känns som att den överkompenserar och överanvänder all tekonologi på ett fult sätt som egentligen inte bidrar eller är nödvänig för berättelsens fortskridande.

Som sagt tycker jag egenltigen inte att den var så himla dålig. Den gick helt klart att se och gav en viss post-apokalyptisk tillfredställelse. Miljöerna är ständigt jättesnygga och nästan alla skådespelare med Eddie Izzard i spetsen gör ett utmärkt jobb.

Serien är nog inget jag aktivt skulle söka upp och se en fredaskväll men om den gick på tv skulle jag inte zappa bort den.

Övrigt

För den som inte tyckte att detta inlägg var tillräckligt uttömmande. vill jag rekommendera två länkar som garanterat kommer tillfredställa alla dina triffidska behov:

http://dspace.dial.pipex.com/l.j.hurst/weredead.htm
 http://triffids.wuthering-heights.co.uk/

Den som hittar eller vet var marvel adaptionen jag nämnde ovan står att finna får gärna höra av sig.

In September 2010, Variety announced that a 3D film version was being planned by producers Don Murphy and Michael Preger

Om ovanstående är sant eller ej får vi se.

Om ett tag kommer ett litet inlägg om en fristående uppföljaren Night of the Triffids av Simon Clark.

Slutligen en bild som visar på triffidernas mycket märkliga evolutionära bana.

The Hunger Games

•2012/08/11 • Kommentera

Hypen är väl över för länge sedan eller i varje fall tills nästa film kommer men på inrådan av min flickväns syster har jag läst böckerna och sett den första filmen i vad jag förstår ska bli en trilogi.

Eftersom att böckerna är så sammanhängande har jag valt att skriva om dom alla i en klump och lite allmänna termer för att undvika så mycket spoiler som möjligt och så att jag slipper dissekera böckerna var för sig.

Böckerna är skrivna av Suzanne Collins och den första -Hunger Games- kom 2008, uppföljaren Catching Fire 2009 och den sista Mockingjay (2010). Böckerna tillhör den något vagt definierade genren young adult som jag faktiskt får erkänna att jag haft en del ganska grundlösa fördomar mot. Men jag ville ändå ge bokserien en rättvis och ärlig chans. Så här i efterhand är jag glad att jag släppte lite på min min tjurskallighet då jag faktiskt gillade den första boken så pass mycket att jag slukade dom andra två med stor entusiasm.
Berättelsen utspelar sig i landet Panem som ligger någonstans i väst i det som en gång var USA. Miljöförstöring, krig och det gamla vanliga har krossat civilisationen men så pass lång tid har förflutit sedan undergången att jag känner mig tveksam till att egentligen kalla hungerspelen strikt post-apokalyptisk. Förvisso är den gamla globala katastrofen ett faktum och då och då reflekteras och svärs det över att karaktärernas förfädrar gjorde ett dåligt jobb och lämnade efter sig en skitvärld till dess nuvarande invånare. Kanske man måste betänka en viss tidsmässig relativism men faktum kvarstår att katastrofen lett till det samhällsskick som finns i Panem men att undergången egentligen inte har någon större roll för handlingens fortskridande. Inte för att det egentligen spelar någon roll men ändå.

Nationen består av den lyxiga och välmående huvudstaden och 13 mer eller mindre förtryckta och fattiga distrikt, var och ett av dessa har specialiserat på en viss en näring som till exempel fiske, jordbruk eller textilproduktion.
För X antal år sedan gjorde distrikten ett militant uppror mot centralmakten men upproret slogs brutalt ner och Distrikt 13 utplånades för att statuera exempel. För att hålla distrikten i schack och påminna om regimens övermakt arrangeras årligen evenemanget Hungerspelen. Till Hungerspelen skickas en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år från varje distrikt, vilket ger 24 “spelungdomar”. De släpps in på en arena i en ofta väldigt karg och ogästvänlig miljö. Vinnaren är den som ensam överlever genom att undvika de faror som finns i arenan samt döda sina medtävlande. Allt direktsänds dygnet runt så att hela Panem kan följa spelet från sina tv-apparater.

Boken följer Katniss Everdeen, en faderlös flicka från Distrikt 12 som håller sin familj vid liv genom att tjuvjaga i skogen utanför. När hennes lillasyster blir uttagen till spelen erbjuder hon sig att ta lillasysterns plats. Till spelen tas också Katniss skolkamrat Peeta Mellark ut. Under förberedelserna inför spelen berättar Peeta att han i många år varit förälskad i Katniss. Är det sant eller är det bara en strategi för att skaffa sig – och Katniss – fördelar under spelens gång? Katniss klarar sig bra i spelen tack vare sin vana vid skogen och sina kunskaper om jakt. Men hur ska hon förhålla sig till Peeta då deras överlevnad bygger på att de dödar den andre?

Detta sammanfattar huvudhandlingen i den första boken och jag tycker att Suzanne Collins lyckas mycket bra att bygga upp en intressant och trovärdig värld. Som sagt så känns det tveksamt att kalla världen särskilt post-apokalyptisk och stämningen är snarare 1984:a dystopisk, realitytelevisions kritisk och nästan politisk och i varje fall jag slungas snabbt in i berättelsen och fattar omedelbart tycke och får förståelse för karaktärernas respektive agerande.

Det känns lite problematiskt att skriva om dom två andra böckerna utan spoila men som man säkert kan lista ut så uppstår ett nytt uppror på grund av Katniss Everdeen agerande i arenan och densamma blir även en viktig galjonsfigur i det stundande upproret.

Reality shows dystopi är knappast ett särskilt nytt eller fräscht koncept men jag tycker att det funkar riktigt fint. Det är helt klart en spännande, känslosamt och intressant om än kanske lite förutsägbart. Jag kommer ofta på mig själv med att känna ett intensivt hat inför huvudkaraktären när jag tycker att hon inte beter sig tillräckligt rationellt eller vettigt. Jag upplever samma sak när jag t.ex ser på typ Buffy men kommer sedan på att det är just kanske detta som för historien framåt och gör respektive karaktärer till mänskliga hjältar. Det kanske inte blir så mycket till spänning och drama om alla karaktärer beter sig 100% rationellt.

Sist jag läste 1984 kändes den lite gammal och dammig,  i framtiden kanske Hungerspelen kan ta över i varje fall lite utav dess roll och behålla en viss relevans.

Att trilogin riktar sig mot unga vuxna vad nu det innebär störde mig inte särskilt mycket. Ibland kunde den kanske kännas lite för ”snäll” i sin ungdomligheten men man kommer ganska snabbt in stämningen.

Filmen

Tidigare iår (2012) kom filmatiseringen av den första boken med regi av Gary Ross. Den verkar ha mottagits någorlunda väl men mina förhoppningar var inte direkt skyhöga. Jag överaskades över hur väl den följer boken förutom några grejer jag verkligen störde mig jättemycket på (hur hon fick broschen t.ex).

Utöver detta har jag faktiskt inte speciellt mycket att klaga på. Det är som en kompakt sammanställning av boken som för min del i alla fall lyckas gestalta hur man tänker sig världen riktigt fint, speciellt teknologin och hur folket i huvudstaden ser ut.

Katniss kanske är något överspelad men jag tycker att det funkar. Så jättemycket mer har jag faktiskt inte att säga, jag ser fram emot dom kommande filmerna som nog kan bli ganska episka om filmmakarna håller tungan rätt i mun.

Kan också tillägga att filmatiseringen är ganska värdelös ur ett strikt post-apokalyptiskt perspektiv; vad jag kan minnas nämns inte ens undergången en enda gång.

When Sysadmins Ruled the Earth

•2012/08/07 • Kommentera

Det är inte ofta nörden får en särskilt framträdande roll i litteratur som skildrar världens undergång därför vill jag med glädje uppmärksamma Cory Doctorow’s novell When Sysadmins ruled the world (http://craphound.com/?p=1678) från ~2007. Den finns både fritt på internet i olika former och i diverse novellsamlingar. Jag upptäckte den i den utmärka Rewired: The Post-Cyberpunk Anthology.

I den ganska korta novellen dör större delen av mänskligheten av ett virus orsakat av terrorister. Av mer eller mindre en slump råkar huvudkaraktären och hans arbetskamrater befinna sig på sin arbetsplats när allt går åt helvete. Arbetsplatsen råkar vara ett extremt välskyddat datacenter och ett gäng nördar lyckas på detta sätt alltså överleva undergången.

Dom bildar inte motorcykelgäng, äter varandra eller bygger konstiga fordon utan dedikerar hela sin tillvaro i det ädla syftet att upprätthålla internet och all form av datakommunikation i den mån det är möjligt, något som inte visar sig vara helt enkelt i dom rådande omständigheterna. Brist på vettig mat, ett sinande förråd av snabbkaffe, interna stridigheter och smärre sjukdomar ställer till det. Trots motgångar så lyckas dom bra i sin insats tillsammans med andra datacenter, entusiaster, kryptoanarkister och övrigt folk.

Inte nog med att internet fortfarande är up and running mitt i apokalypsen så startar dom ett ännu större projekt kanske i ren verklighetsflykt; en slags direktdemokratisk global cyberfederation startas upp i syfte att styra upp den nedgångna världen eller i varje fall strukturera upp tillvaron. Hur det går får man reda på om man läser novellen på egen hand.

Cory Doctorow är nästan alltid genialisk i mitt tycke och detta är inget undantag. When Sysadmins ruled the world känns helt klart som en väldigt frisk fläkt i post-apokalyptiska sammanhang och det är väldigt skönt att komma ifrån den gamla vanliga. Dessutom provocerar novellen lite grann och jag kan inte låta bli att tro att det är ungefär såhär det skulle gå om världen gick under idag eller imorgon. Läs den.

Kortfilmen The End

•2012/04/16 • Kommentera

Once was Paradise: En post-apokalyptisk kortfilm från Hawaii

•2012/04/16 • Kommentera